Ljuset slöt sig runt mig jag såg inget längre
Men jag hörde fortfarande dunkandet från vintern.
Jag började springa, jag kom ingen vart fast att jag aldrig hade sprungit så fort.
Jag kom ut efter vad som kännt som en evighet.
Det var fortfarande lite vitt men nu befann jag mig någonstans,
Nu var jag ute, ute under ett träd och jag kände hur vitsipporna trängde upp ur den ljumma marken och såg snön droppa ner från taken, löven kämpade sig ut ur Knopparna och medans vinterns sista mening tog slut tog vårens första sin början.
Av: Kajsa ©