Jag såg mitt liv som ett garn nystan i olika färger

Det regnade spikar ner på mina skor

Jag höll en glasskärva i mina händer som speglade minnena

från mitt tidigare liv

Jag kan drömma mig bort för några sekunder

medans jag virar färggranna trådar kring

de bitar som ser svarta ut

inte för att det spelar någon roll

men jag måste försöka

De stinger mig

bygger ihop svackor som jag inte kan försvara

men de är en del av mig

måste bara komma på ett sätt

att låta dem vara

Att minnen kan leva själva

utan att man vet om det

Skapa ångest

Skapa sjukdomar

skapa monster

Borde inte minnen kunna hela dem också

För så olycklig har jag ändå inte varit

Ändå är det de svarta som vinner

Det är de som är starkast

Jag får fortsätta vira mina

färggranna trådar,

vira dem runt de svarta

Så att jag kanske en dag

Inte ser dem längre