Jag gillar dikten jag skrev sist. Den är ärlig på ett sätt som jag vill vara oftare men som jag så sällan kan.
Det är hål i mitt linne och jag har små hål i flera andra linnen. Jag skulle kunna gå runt med håliga linnen jämt om du fanns här och talade om att du tyckte om mig. Jag skulle kunna göra ganska mycket för att få höra sånt.
Igår slog mig tanken att du kanske också ligger vaken på kvällen och tittar ut i ditt mörka rum och har tusen frågor du vill ställa till mig. Att du kanske tänker på mig och att det känns lite ont för att jag inte är hos dig. Men sånt är bara önsketänkande..

Jag såg att du hade hängt upp affischer där, i rummet. Kommer ihåg att du en gång frågade vad jag tyckte om dom. Dom är extremt fula sa jag inte, du får göra som du vill. Du satte upp dom, jag antar att de är en del av dig. Så som jag vill vara. Jag passar inte in i ditt rum. Skulle du ta ner affischerna för min skull?