Ladorna, de långsamt sjunkande piratskeppen
fransiga rep som hänger ut från gistna logluckor
herrelösa syréner och krusbärssnår
infallna jordkällare
drömmarna som fladdrar i trasiga fönster
förlorade flakmopeder halvt nedsjunkna i mossan – allt
det ruttnande mörker man tillåts utmana...
Mörkret, och tystnaden i utkanten av stan och
hela vägen in mot centrum, det
hänger ännu slackande tvättlinor mellan fönstren när jag är liten och
spökena har ännu att vräkas ur slummen
slummen ännu att
förrädas och dömas ut

Är väl slumromantiker misärnostalgiker, saknar
rosten och krackeleringarna
högarna av nedfallen puts
genomtrampade trätrappor
kolonier av vildkattor skrikande under golven
Min barndom är fuktskadad och luktar bittersött av
svamp och mögel, raidar i skymningen genom
övergivna skrotupplag och utrymda stallar
ser sej omkring och undrar men
fattar sina beslut utan annan rädsla än den som driver den vidare
Den fryser och blir blöt
skakar fast aldrig uppgiven på huvet
drar nubben ur sulorna
dumpar i dammar som snart ska dikas undan
sliter hål på knäna jagande efter äventyret i det som inte går att begripa
– jagas själv av bandhundar och flåsande uniformer
söker utan mål och aning i igenvuxna gläntor
tar med samlarens lust och enfald till sej det den upptäcker
riktar med tunna men ärrade handleder ljuskäglan allra längst bort i
det mest förbjudna, låter
den spela en nyfiken åtta över väggen, drar
ett djupt andetag, känner
hur multnande spån och spillning fyller lungorna med
mättad tid. Tar
ett steg till – med den lediga handen spänd som
kramp över knivskaftet