Host host, host host host
säger jag och stoppar in tröjan innanför den kalla huden
som en köttigt fuktig bomullsväv.

Det var dagen då alla lade sig ned,
sov på det kyliga jordtäckta golvet
och smälte genom sina livlösa kroppar
tills de inte längre talade.

Minns ni mig? - jag är
den skäggige jäveln som försökte, försökte
skapa magi och fylla ut
tomma ord - med påmålade streckgubbar.

Dagen då dimman trängde in i fukten,
förfrös klädesplaggen och föraktade huden.

Jag är ljud, formen efter alla som lyssnar
och en ihålig resonans av förväntningarnas gulnande skrifter.

På natten den dagen, fick jag panik och jag skrek att
dikten är idioti och vansinne jag kan inte magi,
inte dimma, inte ljud, inte fukt inte resonans.

Helhet är illusion och en nedsmält kista i jorden där
världen är fragment och jag hostar, hostar hostar
när jag inser att det bara är jag som fryser.

Under dagen då jag stoppade in min tröja under den kyliga huden blev jag ett eko av min sorgliga önskan att tränga ner, pussla ihop
fragmenten av magi.