Vägen bortom krönet lovar redan gott

Det doftar av löften som kanske går att införliva

Det kanske finns ett hus där jag kan bo?

En dunge där jag kan rota mina fantasier, och förverkliga... dem?


Ja, det måste finnas ett Kanans Land, en levande utopi skapt av tankar som gränsar till det skrattretande. Där dom missförstådda har en plats framför scenen där dom hopplösa uppträder.

Där alla får skratta, där man får gråta, visa sig svag... om man är det?

Där barnen får växa upp utan rädslor om att förlora sina föräldrar.

Utan att oroa sig över när telefonen ringer.


I min värld.

I min värld, där doftar inga tårar salt,

Där finns det inga tomma skratt, inga ekande skrik av ensamhet,

Inga kvävda ångest attacker. Ingen oro.

Kanske är det så, att mitt paradis existerar i mitt huvud... Men den finns i alla fall!