Som i en pjäs spelar vi livets roller.
Vi fejkar leenden, gråt och skratt. Vi klär ut oss och sminkar oss för att dölja vårat riktiga jag.
Minut efter minut smulas sönder och vi står plötsligt vid pjäsens slut och ska då tacksamt ta emot våra sista applåder.
Sedan går ridån ner och det blir mörkt.
Dina åskådare går hem, och med tiden så glöms du bort.

Säkerligen.