över allt jag påstår och verkar mena, förvånad över andetagen som följer på varann, det lätta trummandet i bröstet, strimmorna som löper över huden, bokstäverna och interpunktionen och ljuset som faller över alltihop, förvåning inför knäskålarnas tålamod med mitt ideliga fallande.

Förvånad över skuggan av Lions Head som bugar nerför Signal Hill i en andakt som räcker hela eftermiddagen, förvånad över vykort från Mombasa och Hamburgsund och de oläsliga idéer som rör sej mellan raderna, förvånad över att vakna och nästan känna igen mej bakom tandkrämsfläckarna, över hur tanken på Sandhems rabatter kan få det att kittla mellan tänderna av söt matjord och sura rabarbertrådar, förvånad över bilderna som uppstår i orden, och över den aldrig sinande kraften i dem. Förvånad över hur nyfikenheten växer och tar ny sats när den stillas.

Förvåning i största allmänhet, förvåning över tiden det tog, och att den gick så fort. Förvåning över hur självklar jag förefaller, förvåning över slutmuskelns oerhörda uthållighet.