Att vara liten

Jag växte upp i ett hem med Mamma, Pappa och fyra bröder. Jag har alltid haft någon av mina föräldrar hemma och alltid haft någon utav dom i närheten, vilket egentligen är lite av en lyx.. Jag och mina bröder var väl som alla andra syskon, vi hittade på hyss, slogs och skrattade ihop. Att vara liten är inte alltid så lätt. Nu har jag visserligen förträngt min barndom i alla fall dom bra bitarna minns bara dom dåliga bitarna.
Jag var en glad liten tjej, har alltid varit glad och öppen och inte haft problem med att träffa nya människor. Men så kom lågstadiet grät och var ledsen i tre års tid innan jag vågade berätta för mamma vad som var fel. Jag blev mobbad.

Att bli mobbad dagligen i 3 års tid är knäckande och när man har lärare som inte bryr sig om att ta tag i problemet utan mer säger: ”Ta varandra i hand, säg förlåt så blir det bra.” Det löser inte problemen i sig. Visst jag var en tjock unge, men han som retade mig var lika tjock, men han hade ju kompisar som stod på hans sida. Min lösning blev att slåss och gud vad jag slogs. En dag fick jag ner Markus på knä, han stod framför mig så jag tog tag om hans axlar och knäade han i ryggen allt vad jag kunde. Nu så här i efterhand har jag insett vilka skador han kunde ha fått. Slagsmålen och mobbningen fortsatte till åk-kurs 4, då äntligen fick jag en lärare som faktiskt tog tag i problemet och det försvann. Ett tag det började igen när jag gick i sjuan. Hade flyttat till en ny ort med inskränkta människor och på sådana ställen blir ju dom nya antingen poppis eller mobbade. Men det gav sig när dom lärt känna mig och det var ju skönt. Inte för att det var något jag tänkte på för mitt självförtroende var på topp och dom kunde i princip säga vad som helst utan att jag reagerade. Jag hade äntligen lärt mig att inte lyssna på vad folk sa!

Men nu åter till lågstadiet. Det var inte bara mobbning som existerade i mitt liv just då utan jag blev även utsatt för sexuella övergrepp av flera tonårskillar. Visserligen inte samtidigt men under några års tid utav fyra-fem st. Det är egentligen inget jag går runt och tänker på utan jag har haft så mycket annat att må dåligt över så det är bara ett vagt minne. Är glad över att det är så, för tänk om man hade haft en sak till att kämpa med mentalt. Det vete fan om man hade orkat med det. Är samtidigt glad över att jag var så liten och oförstående när det hände, för jag visste inte att det var fel, vad dom gjorde och varför dom gjorde så. Men den gången då jag blivit så pass ”stor” så jag förstod att det var fel och en utav dom här killarna försökte en sista gång: Jag sa nej, men han fortsatte att tafsa. Han satt bakom mig på en hopp gunga(?) och tillslut fick jag nog och sa nej samtidigt som jag armbågade han hårt i magen. Det var sista gången han gjorde det mot mig.

Annat var det då den gången då jag var nära att bli våldtagen av en klasskompis. Satt hemma hos honom och kollade på film, hans mamma var iväg och handlade. Plötsligt knuffade han ner mig på soffan, tryckte ett bestick hårt mot min hals samtidigt som han började tafsa. Men precis då kom hans mamma hem och han flyttade på sig och låtsades om att allt var som vanligt. Jag besökte honom inte flera gånger efter det.

Utöver mobbningen och sexövergreppen så var det andra tråkiga saker som hände.
Mina föräldrar skiljde sig när jag gick i tvåan. Visserligen var det inte så hemskt som det verkar vara för alla andra när föräldrar skiljer sig. Det var bara skönt att slippa höra dom gräla i köket på kvällarna. Jag hade båda mina föräldrar nära och bra och turades om att bo hemma hos dom. När jag var arg på mamma flyttade jag till pappa och tvärtom.

Kommer även ihåg alla kvällar man låg och var orolig för pappa. Han hade fel på balansen och ibland trillade han bara. Oftast så var det ner för trappan och man kunde inget göra. Det var hemskt.

Samma år eller året därpå dog min mormor i cancer. Hon hade haft bröstcancer tidigare och dom hade opererat bort det ena utav hennes bröst. Jag förstod ganska väl vad döden innebar och jag var jätteledsen. Fick börja gå på BUP Eller PBU som det hette där. Jag vet egentligen inte om det hjälpte nått men jag gick där i nått år.

Hösten -94 förändrade mitt liv för alltid. Min älskade pappa hamnade på sjukhus dagen efter min födelsedag. Han hade trillat och fått köksbordet över sig. Det resulterade i att han fick inre hjärnblödningar. Jag var och besökte honom på sjukhuset en gång och det ångrar jag. Om jag fick ändra på något så skulle det vara det. Under den här tiden spelade jag handboll och vi spelade alltid våra matcher på helgerna. Just den här matchen hade vi vunnit med 21-1 dvs väldigt mycket. Så när jag cyklade hem tänkte jag att nu har det hänt två bra saker nu kommer det hända en dålig och genast for tankarna till pappa. Cyklade hem fort som fan och när jag kom in innanför dörren sa mamma att pappa blivit sämre och hon frågade om jag ville åka till sjukhuset jag sa ja. Men hon ändrade sig för min farmor var där och min farmor hatade mig, så hon lät mig inte åka för hon kunde inte följa med. En timme senare ringde telefonen jag svarade och det var min farbror Bengt som ringde, förstod på en gång att det var för att pappa hade dött. Han frågade efter mamma, jag gav henne telefonen och hon började gråta. Då visste jag att det var sant. Då visste jag att han var borta.

Pappas begravning kom och den var jättefin vi såg två svanar flyga in över sjön och när dom flög tillbaka var dom tre. Vi sa att dom hade varit och hämtat pappa, det blev lite lättare så. Vi hade ingen likvaka efteråt utan alla åkte hem till sitt. Det var Farmor som bestämde det. Hon sa även att pappa skulle begravas i Fågelsjö, en by några mil från Sveg. Vi bodde 4 mil om Stockholm så det var en lång bit. Mamma orkade inte bråka och vi syskon var för små. Skulle så gärna vilja ha hans grav närmre har bara varit vid den en gång. Men jag tror att han finns med mig oavsett och jag tänker på honom ofta så jag behöver ingen grav att gå till. Kan tända ett ljus vid en minnes lund om jag nu känner behov av att göra det.

Jag har varit så arg på min pappa för att han dog. Riktigt arg och besviken. Var det i flera flera år men nu har jag insett att det var väl tid för honom att kila vidare. Kan fortfarande ibland undra varför han var tvungen att dö och lämna mig men inte alls på samma sätt som tidigare. Med risk för att låta helt galen så måste jag säga att min pappa har räddat mitt liv flera gånger efter att han dog men hur får ni veta senare.

Det jag känner är värst med pappas död är att det var så orättvist, han dog 44år ung och allt på grund av att han var alkoholist i sina tiga år. Han hade varit nykter länge innan han träffade mamma. Min pappa hade dålig balans så länge jag kunde minnas och efter obduktionen fick vi svaret, hans lillhjärna hade skrumpnat på grund av hans alkoholmissbruk. Det jag känner är så orättvist över det är att han var nykter och hade lagt av med spriten för länge sen, medan andra alkoholister, narkomaner som lever i sitt missbruk fortfarande lever. Det känns så fel ibland.

Men åter till skoltiden.
Efter pappas död var det inte så kul i skolan. Jag försökte men det gick så där hade som tur va en bra klass och en bra lärare och dom förstod väl att man blev som man blev. När jag gick i femte klass dog min älskade gammelmormor. Hon var ett sånt stöd för hela familjen och när hon försvann splittrades släkten upp ännu mer än tidigare. Vid det här laget kände jag mig ganska van vid begravningar var min tredje på tre år.


Tonåren:

Tonåren är inte lätt för nån kan jag tänka mig, men med mitt bagage och dålig bearbetning av det som hänt när jag var yngre var det ingen dans på rosor. Jag var visserligen otroligt självsäker i mig själv och sedan dess har jag inte brytt mig om om någon skulle ropa tjockis efter mig. Det rör mig inte i ryggen, tycker bara dom människorna är fjantiga.

När jag började sjuan på ny ort och med helt nya människor blev jag i början mobbad, men det gick över efter ett tag av tjejerna på skolan. Var värre med grabbarna två av dom slutade aldrig och det ledde till många slagsmål. Hade en kompis som hette Anna. Hon var min bästis och hennes uppväxt hade också varit svår med en missbrukade mamma och ingen kontakt med sin pappa. Anna och jag hamnade jämt i bråk med andra tjejer som såg Anna som konkurrens eller något sånt. Många gånger hände det att jag tog henne bakom mig och bara gick på mot personen som skulle slå henne. Såg det som mitt jobb att skydda henne.

I nian spenderade jag nog mer tid inne hos rektorn än på mina lektioner. Dels pga alla bråk och att jag faktiskt satte ner foten när jag tyckte något var fel. Han tyckte nog mest att jag hade dålig attityd pga att jag var så uppkäftig.

I slutet av nian skulle jag och Anna prova hasch, skulle köpa det av en annan klasskompis men det kom fram till rektorn och den dagen satt jag hela dagen och pratade med mamma, var så ledsen och jag ville ha tröst på något sätt trodde jag kunde få det av att röka på.
Den natten vaknade jag av att dörren gick upp, det var en dörr som knarrade. Men ingen klev in i rummet, tittade då upp och såg en mörk skugga stå i dörren. Jag blev inte rädd men tittade bort och när jag tittade upp igen var skuggan borta. Jag är helt övertygad om att det var min pappa som visade sig för att varna mig för sånt skit.

Hade även i Nian börjat skära mig i armarna och sniffa hårspray för att få ut min smärta och min aggression över livet. Fortsatte med det till slutet av trean i gymnasiet och sen dess har jag skurit mig i armarna ett fåtal gånger för att få känna annan smärta än innerlig smärta.
Jag har även försökt ta livet av mig några gånger, ingen utav gångerna hände något allvarligt. Men sen efter några försök insåg jag att självmord är fegt. Det är bara ett sätt att rymma ifrån sina känslor i stället för att ta itu med dom. Fick även börja på PBU igen men det slutade jag efter ett tag för det gav mig ingenting.

Började gymnasiet gick omvårdnads linjen och trivdes super bra. När jag gick i ettan fick jag ett samtal och orden personen sa: Det har hänt en olycka. Har fastnat i mitt huvud. Det är det värsta man kan höra för att man vet inte vad som hänt utan tusen tankar far runt i ens huvud. Det var Annas mamma som ringde och berättade att vårat hus brunnit ner. Jag blev helt chockad, gick tillbaka till klassrummet och läraren frågade var det var och det enda jag sa var: Jag kan inte andas. Hämtade en kompis för att ha någon att prata med under den tid det tog för Annas mamma att köra dom fyra milen in till Eskilstuna från Sparreholm. När jag kom hem hade dom anordnat ett kris team men det gav mig inte ett smack.
Det som är det trista när ens hus brinner ner är att alla minnes saker förstörs. Särskilt när man har förlorat så många närstående på så kort tid. Alla foton, saker man fått. Allt är bara borta.

Fick flytta till egen lägenhet efter att huset hade brunnit ner och det var inte det smartaste, för jag var mitt uppe i en depression, visst jag var glad och så utåt sett, men mitt inre var i kaos och värre skulle det bli. Vid den tidpunkten kändes det som att mitt liv levde utav sig självt och jag var bara en åskådare som inte kunde göra något. Ungefär som när man sitter på en buss eller tåg, man bara sitter där och ser omvärlden förändras i en otrolig takt utan att man kan göra något, man kan inte få stopp på tåget/bussen och kliva av.

Det som hände under hela högstadiet och gymnasiet perioden var att jag begravde det jag kände, kunde inte prata med och ville inte belasta någon, samtidigt som jag var allt och allas ”psykolog” Det gjorde att jag la på mig deras smärta samtidigt som jag hade allt mitt egna som var obearbetat. Det håller inte i längden.

I tvåan på gymnasiet var jag borta större delen av tiden, helt otroligt att jag faktiskt klarade av att gå ur gymnasiet. För då var jag verkligen djupt nere i min depression. Jag kunde inte känna några känslor inga alla, det var bara tomt i mig. En dag i skolan fick jag en samman brytning jag bara satte mig ner och grät. Jag grät hela dagen, fick gå till kuratorn prata lite med henne och sen fick jag en tid till PBU och jag fick min gamla psykolog, hon var helt okej men vi var mer som kompisar så det funkade inte på det sättet som jag hade velat bli hjälpt. Hon undrade över mina känslor som jag inte kände och bad mig rita det, ritade en boll med olika färger i, bollen var kapseln som höll känslorna inne så dom inte kunde tränga ut. Gick runt i mitt känslolösa tillstånd ett bra tag. Hade sedan en till dröm som min pappa medverkade i och jag lovar att om jag inte hade drömt det så hade jag inte funnits idag. Drömde att jag träffade honom i ljusets tunnel och han sa här har du alla mina känslor jag någonsin känt för dig och han gav mig ett klot som skimrade och jag blev alldeles varm. Sen den natten kunde jag börja känna igen, fast bara lite i taget.

Efter att jag börjat känna igen och må lite bättre blev jag faktiskt egoistisk eller rättare sagt jag hade lärt mig skilja på sympati och empati, visst tyckte jag fortfarande synd om folk, men jag tog inte över deras sorg. Det är nog det bästa jag har lärt mig här i livet.

Efter det och jag sakta men säkert börjat ta ett litet steg uppåt dog min morfar, då rasade jag ner igen. Kommer ihåg att jag inte grät utan jag tröstade alla andra särskilt mamma för hon var förkrossad. Och innerst inne var ju jag det också men jag klarade bara inte av att visa det. Min morfar var väldigt populär hos ortens barn och alla kallade honom för morfar. På morfars begravning satt jag och höll om två utav mina kompisar som grät samtidigt som jag själv inte gjorde det, det enda jag kunde tänka var: Det här är helt sjukt är det nån som ska gråta så är det jag.

Sen dess har jag i princip kämpat med att ta mig upp ur depressionen och det har gått hyfsat bra, ända tills jag träffade A:s pappa. Allt var frid och fröjd i början, men han förstår sig verkligen inte på andra människors känslor. När man älskar någon och man inte får någonting tillbaka och man aldrig får höra något bra om en själv samtidigt som man ska ge allt man har till den andra är fruktansvärt tufft. Att inte ens få höra vad du är söt, vilken god mat du lagat eller ens få en kram bara sådär under flera års tid, samtidigt som personen i fråga prioriterar andra saker får en att känna sig lika mycket värd som en flugskit.

Det får ens värde att sjunka under nollgränsen. Jag som alltid har haft jättebra självförtroende, varit nöjd med mig själv och känt att jag är lika mycket värd som alla andra gjorde det inte tillslut. Han tog min självkänsla ur mig och det är nog det värsta jag varit med om. Det slutade med att jag blev deprimerad igen, bara det att det var en annan sorts depression för jag var helt ensam hade ingen människa som jag visste älskade mig i min närhet som faktiskt förstod att man behövde få höra bra saker ibland. Tillslut fick jag nog. Jag lämnade X och flyttade ifrån stan när jag gjort det började jag sakta men säkert bygga upp mitt självförtroende.

Idag har jag kommit en bit på vägen men har en bra bit kvar till mitt gamla jag. Visst jag är glad och så men inget mot vad jag var förut. Nu är jag mycket mera avvaktande mot folk och berättar gärna inte allt för alla utan det tar tid innan jag känner att jag lita på någon. Jag har slutit mig lite och det kanske är bra, men det är inte jag. Jag har alltid haft lätt för att vara öppen och prata med folk, men är det tyvärr inte längre och det saknar jag. Mitt självförtroende är som sagt var på åter hämtning i vissa avseenden har jag toppen självförtroende, men ibland funkar det inte alls..


Slutord:

Har så många gånger frågat mig varför? Varför just jag och jag har kommit fram till att jag har styrkan att klara av det, någon annan hade kanske gett upp för länge sen. Jag har tyckt att min liv är så orättvist, skulle gärna ha levt ett ”normalt” liv men samtidigt så vill jag inte ändra en sak, för mitt liv har gjort mig till den jag är vilket är bra. Anser att jag har otroligt stor förståelse för det mesta och att jag är en god lyssnare som faktiskt kan komma med konkreta råd i stället för gissningar. Jag oroar mig aldrig för någonting, har väl blivit lite avtrubbad av alla händelser. Jag lever med filosofin att det som händer det händer och det är ingenting man kan göra någonting åt. Det var som när jag var gravid, många mammor är ju väldigt oroliga över att något ska gå fel eller så, jag oroade mig inte en enda gång. Och som nu när jag skulle opereras så undrade alla om jag inte var nervös, det borde jag ha varit men det var jag inte.
Tycker att livet är alldeles för kort att levas när man ska oroa sig för allt, det tar bara en massa tid utav allt det andra man kan göra. Dessutom kan du faktiskt inte göra något åt saken om det går helt fel.

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag anser mig vara en överlevare, det som har gjort att jag överlevt är ingen annan än jag själv och min vilja att leva trots allt. Jag var så stark så att jag orkade ta mig igenom allt själv. Med tanke på den dåliga hjälp jag tycker att jag fått under mina år hos PBU så har jag ingen stor tillit till psykologer och kuratorer, det hjälper mig inte att prata med dom. Men jag är glad att att andra människor kan och har fått hjälp av dom.