Acceptans


Jag anser att man ska acceptera folk som dom är oavsett hudfärg, storlek och sexuell läggning, men det är inte alla som tycker det tyvärr.
Eftersom jag själv alltid varit överviktig så är det något som slagit mig flera gånger, allt folk tror så jäkla mycket om oss ”tjockisar” . Visst en del är sant, en del är det inte. Så nu ska jag ta er med på en resa över vad en överviktig faktiskt får stå ut med!
Det här är inte bara min historia utan mångas.

Mobbing

Alla som blivit retade vet hur svårt det är. Jag kan tycka att det är en sak om små barn retar små barn. Men när vuxna gör det är det någonting som har försvunnit, eller så har det helt enkelt aldrig funnits hos dom. Nämligen förståelse, medkänsla och acceptans.

Jag blir faktiskt inte förvånad längre när man hör någon vuxen säga: Borde hon verkligen köpa mat här när man står i Mc Donaldskön, Eller som när man går och fikar med några kompisar man kanske köper samma bulle, kaka eller tårtbit som dom, men det är ändå jag som tjock som blir uttittad! Varför ska det vara så? Jo för folk tror att det är fjärde bullen/kakan eller tårtbiten för dagen. Verkar som att folk tror att det enda man som överviktigt lever på är: Snabbmat, läsk, chips, godis och allt annat onyttigt, att man aldrig ätit en sallad i hela sitt liv. När det många gånger är tvärtom, man äter som alla andra fast bara lite mer.
Samma sak när man går ut och festar, det är många gånger man hör någon ropa tjockis efter en. Förr i tiden då tog jag åt mig, men inte längre. Jag brukar mest bara undra om dom inte har något annat att komma med, eller om det var det enda dom hade och säga.

Det värsta jag kan tänka mig är ändå när man blir mobbad av sin familj. Jag har aldrig upplevt det, men det finns folk som har.

Tjej 22 berättar: Min mamma skäms för mig. Jag är hennes största misslyckande då jag är fet. Hennes andra tre döttrar är alla smala. Hon visar upp gamla foton på mig då jag var smal(are) och foton på mig nu för sina vänner. Har även anklagat min sambo för att vara feeder och nästan fått honom misshandlad på köpet.
Och hon berättar även:
När jag var 11-12 år satt jag på min säng hemma i bara trosor, morsan låg på sängen bredvid och läste. plötsligt, med chockad röst utbrister hon: "men herregud va e de där? På din mage? Va har du där? Jag kollar ner fattar ingenting, e ju bara min mage, eller?
"Men va fan e du SÅ fet? e de där din mage? usch!"
Och vid ett senare tillfälle
Jag är 12år, har fått min första bristning på magen, rädd för jag vet inte va de e, frågar mamma. hon säger: "har du ritat på magen?" Jag svarar nej. "Va har du redan börjat spricka? Va äckligt."

När jag hör sånt blir jag bara glad över att jag har en familj som stöttar och att alla är stora och stolta. Så ingen är annorlunda eller skäms över varandra.
Kommer ihåg när jag var liten och var och badade någon gång, då frågade några andra barn mig hur mycket jag vägde. Jag svarade 35kg, det lät mycket bättre än mina egentliga 45kg och jag orkade verkligen inte med några ”nya” som kallade mig för tjockis och varför skulle dom veta avd jag vägde för? Jag är väl egentligen lyckligt lottad, för jag har haft kompisar som inte brytt sig om hur jag ser ut, medan många andra inte alls har haft samma tur. Dom människorna tycker jag synd om, fast det är egentligen mer synd om folk som är så trångsynta så att dom inte vågar bli vän med någon som väger mera än vad den själv gör.

Det är många med mig som sagt att dom hört folk säga: men du är ju inte alls som en tjockis. Det borde ju tyda på att bilden av överviktiga är helt fel. Man ser det man vill, men inte hela sanningen kanske. Man ser att dom beställer den där bullen på fiket, men inte att dom går vart dom än ska.



Sjukvården

Allvarligt talat så är sjukvården för överviktiga inte sådär bra. Det enda man får veta när man är hos doktorn är att man väger för mycket och borde banta. Vet inte hur många gånger jag varit på vårdcentralen för jag har haft halsfluss eller något annat, då har fem minuter av läkarbesöket gått åt att ta prover och skriva ut medicin, den andra kvarten har gått åt till att prata om min övervikt. Tänk dig själv att sitta där med en hals som gör sjukt ont och feber och det enda man vill är hem och sova. Men doktorn bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag menar visst det är inte bra att vara överviktig för hälsans skull, men om man mår bra och trivs med sig själv, varför ska man då inte få se ut som man vill?
Här kommer två riktigt hemska exempel på hur sjukvården behandlar en.
Ingela på Öland berättar:
En sommarkväll får jag näsblod som inte slutar, så jag och min man får ge oss iväg till vårdcentralen 4,5 mil bort. Väl där träffar vi en (säkerligen mycket nybakad läkare, om han ens var färdig!) Han tittar på mig uppifrån och ner och säger lite nonchalant, jag tror aldrig att jag har sett så många överviktiga människor som här på Öland! Sedan trycker han ner mig i en stol där man ska sitta med huvudet lite bakåt (något liknande en tandläkarstol, men med löst nackstöd). Ta det lugnt, säger jag lite surt. Jag är faktiskt gravid! Då tittar han på mig igen, och utbrister, JAHA, och vilken vecka är du i då? I vecka 12, svarar jag. Då blänger han på mig igen och fnyser; ja men då är du ju tjock i alla fall! (Han tänkte att om jag varit i slutet av graviditeten så hade det kanske varit acceptabelt att se ut som jag gjorde, men inte i början!)

Jag säger att jag inte kan sitta så där, det gör så himla ont i nacken! Ja, ja, ja snäser läkaren, du har väl lite mjukt att sitta på och det här tar inte så länge. (Han skulle se vart i näsan det blödde). Så jag fick härda ut. Det tog en stund, för han bedömde att det inte gick att bränna utan han fick köra i tamponader med parafin på. När han väl var klar och jag skulle resa mig upp så utbrister han, oj, nackkudden har visst vänt sig om. Jag hade alltså haft en stor järngrej rakt in i nacken som var baksidan på nackstödet. Jag får visst be om ursäkt, väser han och försvinner ut ur rummet som en vessla. Så illa bemött har jag aldrig blivit och hoppas att ingen människa i världen ska behöva ha en sådan drummel till läkare.

Samma sak var det när min kompis Virre var gravid och var hos barnmorskan, då drogs givetvis vikten upp men då sa Virre att hon tränade judo flera gånger i veckan gick flera mil med sin hund varje dag osv. Hon frågade även om det var okej att träna judo eftersom det är mycket sparkar och slag i magen. Barnmorskan tyckte inte att det var några problem. Virre fick missfall någon vecka senare.

Kan berätta om ett annat läkarbesök jag var på, jag hade så ont i ryggen. Fick det när jag väntade sonen och sen dess har det hållit i sig. Jag fick väga mig och sen sa läkaren så fint: Du kan väl inte ens gå? Ja hon menade på att jag inte orkade röra på mig mer än i tio minuter, men ack så fel hon hade. Jag har nästan alltid varit väldigt aktiv, orkat gått lika långt som mina smala vänner, orkat spelat hela handbollsmatcher osv. Visst vissa hade säkert haft problem att gå om dom vägt så mycket som jag gjorde då, men vi tjockisar är olika varandra precis som alla andra är.


Jobb

Så hur är det då med att få jobb som överviktig? Ja det beror ju givetvis på vad man jobbar med, om man är man/kvinna. Men jag vet en gång när jag sökte jobb som timvikarie inom äldreomsorgen. Jag hade jobbat med det ca: ett år när jag fick höra att dom behövde folk på ett ställe, för det var verkligen kaos där. Dom fick ta in folk på kvalificerad övertid, jag ringde dit och fick gå inskolning, dvs tre arbetspass sen hörde dom aldrig av sig. Pratade med en kompis som jobbade där och hon sa att chefen ogillade överviktiga och dom fortsatte ta in folk på kvalificerad arbetstid.
Det är faktiskt det enda stället jag märkt någonting av det. Dom andra ställena har varit riktigt bra och arbetskompisarna riktigt trevliga. Tycker det är trist faktiskt att arbetsgivare inte vill anställa överviktiga, visst vissa kanske är mer sjuka och inte orkar lika mycket. Men alla är inte sådana. Det är ju att dra alla över en kam och tänk vilket rabalder det hade blivit om det hade gällt folk från ett annat land då hade det varit diskriminering och hamnat på löpsedlarna. Men inte nu, tjockisar är helt okej att diskriminera.


Förhållanden

Så hur är det då med förhållande, får man kärlek som överviktig? Japp det får man konstigt nog. Nej allvarligt talat så är det inte alls konstigt, finns folk som faktiskt inser att vi också är människor, som gillar oss lite större och dessutom vågar stå för det. Alla jag frågat har aldrig haft problem med förhållanden/kärlek. Det har jag. När jag var i tonåren, alla mina vänner träffade killar men inte jag. Men när jag kommit upp i en viss ålder började jag också träffa killar och nu har inte jag heller några som helst problem med det. Tror det beror väldigt mycket på grupptryck när man är yngre. Ingen vill ha den ”fula” avvikande tjejen, men sen blir dom äldre och vågar stå för det dom gillar.



Bantning

Så varför går vi då inte bara ner i vikt för då? Ja det kan man ju fråga sig, men tänk så här: Vi kan kämpa oss blodiga och lyckas gå ner 10-15-20kg men vi kanske fortfarande har 10-20-30-40kg kvar att gå ner, vi kallas fortfarande för tjockisar och får massa skit. Jag kan i alla fall förstå folk som inte orkar kämpa för något som är näst intill ouppnåeligt även fast än hälsan förhoppningsvis blir bättre. Men alla skällsord och smeknamn fortsätter och vissa skulle säkert inte ens lägga märke till det.
Sen vet jag flera som säger att det inte är så kul att gå till gymmet elelr så, för man är rädd för allas blickar. Då kan jag bara känna, varför tittar dom bara för, kan dom inte säga: Fan vad starkt av dig att komma hit och erbjuda sig att vara träningskompis eller helt enkelt bara låta bli att stirra ut personen i fråga när den väl vågar gå dit.


Sammanfattning

Så är det då bara dåligt att vara överviktig? Nej det tycker jag verkligen inte. Visst man får stå ut med mycket dåligt men samtidigt mycket bra. Dom flesta säger: Tjockisar är gladare och mycket öppnare. Det tror jag stämmer för vi behöver inte göra oss till, det funkar inte för oss. Se t.ex. bara på dagens tjejer, alla klär sig lika, sminkar sig lika, har samma frisyrer. Det funkar inte för oss, för kläderna finns inte i våra storlekar därför slipper vi göra oss till för att alla andra är så.
Sen slipper vi vikt hetsen på samma sätt. Det låter nog väldigt konstigt i folk öron, men jag tror att det är så. I dagens samhälle där allt är så viktcentrerat så mår många väldigt dåligt över det, räcker med att man väger två kg för mycket så är man tjock och det ska bantas och det i sin tur framkallar ångest. Ja för oss större är det annat, vi vet att vi väger 30kg för mycket så jag tror att dom flesta av oss bara tycker det är fjantigt. Jag tycker i alla fall det. Det är sorgligt att folk som inte borde må dåligt av sitt utseende gör det, det går inte ihop sig. Men så är det tyvärr. Vet flera gånger då jag suttit med ett gäng tjejkompisar och fått höra en säga: jag e så fet, jag måste banta och nästa har fyllt i. Tillstut har jag sagt: men om ni är tjocka vad är då inte jag? Då får man alltid höra: Nämen du e inte tjock! Sen tar dom inte upp det flera gånger när jag är med.

För min del är det snarare som så att vara överviktig har hjälpt mig inse vem jag är, jag är stolt i mig själv och mår bra med det. Återigen är det sorgligt med folk som behöver göra sig till för dom tror att dom är något dom inte är eller tvärtom.
Jag har lärt mig att vara stark och jag tar inte onödig skit. Det har alla mina erfarenheter lärt mig. Det handlar om acceptans och att älska sig själv, sitt inre, sitt yttre och att våga acceptera andra för den dom är. Det är först då man som man verkligen mår bra.