Vi anlände till festen strax efter halv tio, och det var redan fullt med folk i skolans lilla matsal, där någon idiot bestämt att den skulle äga rum. Det påminde lite om de där discona alla gick till när man var liten, klädda i rosa och lila små kjolar med paljetter och självlysande nagellack.
Bortsett från att ingen var yngre än att de var byxmyndiga, och ingen klädd i rosa eller lila kläder med paljetter. Fast jag tror faktiskt jag såg en liten åtta med självlysande nagellack…
”Allvarligt, matsalen, hur jävla ofräscht kommer det inte bli nu då?”, muttrade du medan vi armbågade sig fram genom trängseln.
Jag brydde mig inte om att svara, du förväntade dig inget svar, och förresten tyckte jag att jag kände hur den dåliga andedräkten kom tillbaka igen, trots en noggrann tandborstning och inga nya matintag sen dess, och ville inte öppna munnen så att du skulle känna den.
”Vad ska vi göra nu då?”, frågade du, log ditt fina, fina leende och såg på mig med dina fina, fina ögon som fick mig att vilja le brett, men jag fick inte för då kunde en pust andedräkt sippra ut genom vänstra mungipan, och det ville jag inte.
Du förväntade dig väl fortfarande inget svar?
Ditt leende bleknade bort, och ersattes av en besviken min, innan du vände dig bort och genast blev infångad av De Värsta Idioterna I Världshistorien.
”Heeeej”, sa de i sin fåniga kör och fnittrade gällt där de stor med armarna i krok med varandra, breda leenden på sina tunna, glänsande läppar och små plirande, överdrivna ögon.
Jag ryggade instinktivt för deras åsyn, blotta tanken på att befinna sig i deras närhet gjorde fysiskt ont, men du log leendet som var mitt mot dem och de fnittrade ännu högre och gällare.
”Tjena”, svarade du och jag klev automatiskt fram vid din sida, för att bli presenterad trots att jag egentligen inte ville, ”Ni känner väl Erin”, sa du menande och jag ville ha din arm runt mig, men du slängde inte upp den på mina axlar som du brukade när vi var ensamma.
De Värsta Idioterna I Världshistorien bara glodde på mig, men jag tänkte inte visa dem min dåliga andedräkt, den var bara för dig, ingen annan.
”Okeej”, började de tveksamt, och frågade om du inte hade lust att dansa men du sa nej, och jag skrattade hånfullt och skrek Där fick ni, jävla idioter, han är min! inom mig, men rörde inte en min utanpå för då skulle min dåliga andedräkt komma fram, och den var bara för mig och ibland för dej om jag inte märkte när den kom.
Nu skulle man kunna tro att De Värsta Idioterna I Världshistorien skulle dra vidare, men det gjorde dom inte, dom frågade vidare, en massa idiotiska frågor som bara borde irritera dig som jag aldrig skulle ställa för vi stod utanför såna världsligheter som vilken musik du gillade bäst och vilken hårfärg du tyckte var snyggast. Men du verkade inte bli irriterad snarare glad och entusiastisk över att de frågade om dig, utsatte dig för sina onda, onda korsförhör.
Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att försöka skaka av dom. Jag såg på dig att du innerst inne avskydde dom lika mycket som jag, men utanpå verkade du till och med… gilla dom?
Särskilt den där långa, beniga blondinen, en så uppenbar 08:a att det inte gjort någon skillnad om det stod skrivet hennes verkliga IQ i pannan på henne. Hon skrattade högt och gällt åt dina skämt, och bara jag förstod att du bara låtsades skratta med.
Du skulle aldrig gilla någon som hon, någon så dum och ful, om än med snygga skor.
Jag såg ner på mina egna, gamla och nötta skor, och tänkte sedan se på dina, men du hade försvunnit, och det hade den dumma fula blondinen med super lågt IQ också gjort.
Jag stod helt ensam vid ena kanten av matsalen och såg mig förbluffat omkring. Vart?
Min blick drog genast till dig, du hade aldrig varit särkilt osynlig, inte med ditt fina, fina leende och dina fina, fina ögon.
Det var inte första gången synen mötte mig, men denna gången slog det mig med dubbel, till och med tredubbel styrka. Den dumma fula blondinen med super lågt IQ i dina armar.
Jag kände hur jorden skalv till, och såg hur en spricka, påfallande lik den i Age Ice filmerna, började växa, tvärs mellan mina ben och sedan vidga sig, så att jag stod med ett ben på varsin sida om ravinen.
Jag såg upp på dig en sista gång och ville skrika åt dig att se mig, åtminstone nu, i denna sista stund, men du såg inte upp, istället böjde du dig längre över den dumma fula blondinen med super låg IQ för att låta dina läppar sakta möta…
Med ett öronbedövande dån rasade klyftan nedanför mig ihop och jag föll, föll genom det kompakta mörkret med läpparna fortfarande hårt sammanpressade för att hindra min dåliga andedräkt att sippra ut. Det sista jag kände när jag träffade marken var de krasande ljuden då benen i ryggraden knäcktes, ett knak då nacken vreds ur led, men framför allt mitt skrik då jag märkte att den dåliga andedräkten inte alls varit dålig.