Jag lutar mitt huvud mot svalans kind
dunig och raggig av fukten
Hösten vilar i en yster vind
som bär med sig längtan i lukten


Jag ser ned i svalans trånande blå
dess ögon är lyfta mot himlen
Den drivs av en dröm att tyst förstå
och famnas av den väntande vinden


Jag höjer händerna och släpper fort
dröjande med mitt svindlande andetag
Det dånar av vingslag mot örats port
då jag faller mot marken, underbart svag