De flesta av kläderna är blå. Kanske för att de då och då liknar med det insidliga av alltihop. Mina blåa paltor och jag begav oss till läroverket, sinnet lika likgiltigt och onyanserad som den grå himlen. Detta gör mig fundersam, ty jag har aldrig varit en likgiltig person, aldrig grå. För det mesta är det svart eller vitt, och så blått.

Scenbyten, maskbyten, tätt tätt tätt. Till lunch blev det kaffe och ordskifte mellan fyra ögon, så jag var tvungen att hyra Persona för slantarna (gentlemannen betalte för kaffet). Själv för mig själv nu såhär i dygnets mörka timmar börjar min hjärna planera för i morgon och sortera i dag i prydliga högar. Jag är nog lika förskräcklig som Elisabet, lika krigisk mot jaget som Alva.

[EDIT]

Vid ett tillfälle tryckte han (gentelemannen)
servetten mot ansiktet och sa att han inte
visste vad han skulle göra. För blott en sekund.

[/EDIT]

- - - - - -

Himlen fick nog en stund och grät, så då passade jag på att plocka årets sista rosor. Ställde dem på mitt skrivbord med blå bordsskiva. Kanske nynnade jag på något också.

Vänd blad.