Kusinen, alltså inte kusinen-väninnan i persianpäls, flyttar en vecka (cirkus) före mig till Landet som flyter av mjölk och honung. Men innan dess kokar hon mig soppa på en höft. Detta är möjligheternas härd och jag trillar en timma senare ner på gården igen; uppfylld och varm, av förväntningar och dessa småbröd med ost jag är så förtjust i. I kullerstenen kan jag spegla himlens fåglar, svarta och vita, ty det är visst en ordentlig vinter detta. Det är farbrorn under den skotskrutiga filten som säger det. Nå, ni skulle ha varit med vintern -48, tänker jag och fnissar åt detta stående och synnerligen intrikata skämt.

- - -

Under det jag skalar en av säsongens sista clementiner, tar jag mig alla namn jag kan komma på. Målet: att frigöra mig ifrån alla föreställningar. Därute på gården växer det, om än i det tysta och djupt ner i myllan, under tjälen. På detta är jag säker, resten får vara som det är.

- - -

När rymden mellan alla dessa väggar tillhör mig bara mig (då resten av cirkussällskapet begivit sig till sitt) kan jag fylla den med vad jag vill. Det är en god känsla. Alltså; begår utan att blinka en dödssynd (… nå, kanske två); frossar i toner av bansuri, gahtam, sarangi. En sitar som ljuger sina strängar blå, ty han lurar mig till tron jag står under beskydd av österlandets stjärnor.

Fyller efter föreskrift en lerkruka med glödande kol ur kaminen, varefter en mixtur av bark, sand och allehanda torkade örter tillsätts. Av detta bildas en tjock väldoftande minnesdimma. Med krukan i famn, iklädd fars rökrock, går jag genom alla rummen. Verkligheten klarar sig nog bra utan mig.