Den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Jag känner smärtan i hela kroppen när jag upplever den på förhand. Det är den här helgen som mitt förra liv får ett definitivt slut. Den här helgen gifter sig Elsas pappa. Och det är inte med mig. Vi hann aldrig gifta oss. I efterhand vet jag att det var rätt, men vetskapen har inte nått alla delar av mig än. Jag kan inte undvika att göra en jämförelse. Var står han? Och var står jag? Med min vassa granskning ser jag att han kommit mycket längre. Inte bara i sitt liv, utan även längre i relationen med henne än vi någonsin kom.

Jag vill inte tillbaka till det vi haft. Jag vill inte fortsätta där vi var. Men ändå. Ändå gör det ont i mig. Min bästa vän är bjuden på bröllopet. Hon kommer att skåla för lycka och välgång. Mitt barn kommer att vara där, mitt emellan sin pappa och sin nya mamma. Själv kommer jag att vara liten och värdelös.

Mitt förra liv innehöll även hans familj. Hans syskon tog jag till mitt hjärta. Hans föräldrar var mina vänner. I drygt två år har jag kämpat med att hitta en ny relation till dem, men misslyckats. Den bild av mig som jag ville visa dem var falsk. Ytan glittrade, men insidan grät. Och avståndet till dem växte.

I kväll vågade jag mig dit igen. Den här gången var ytan våt av tårar - men insidan var varm.

Och hon sa: ”Du verkar vara i harmoni Jessica.”

Jag svarade: ”Ja”

För den här helgen kommer att vara fruktansvärd. Men den kommer att vara sann!