Det var en gång en liten prinsessa med febriga kinder som skrev detta. Hon fick rollen i ett melodram och det skulle nog sluta med att hon gick i floden och genomled bibliomanens martyrium, ty lärarinnan skrattade åt henne. Och det var idag och nu sitter hon här med blossade kinder. Hennes mor är kanske en drottning men hon är utan tvekan en mor så hon säger klokt att man kan få feber av att vara upprörd.

Nu ligger mitt hjärta och väntar på porto, där på mitt skrivbord med den blå skivan. Kanske blir jag ensam med månskenssonetter (läser De Profundis, Oscar Wilde, nu) och enligt Lärarinnan kan jag ju inte ens knåpa ihop en sådan, så kanske än mindre ett förhållande. Men jag antar att det må bära, eller brisera krascha krossas