Asfaltens ojämnheter
Längs dem har mycken hud skrapats
Kärl brustit
Vävnad dött

Fast det har varit under den tid
På året
När hettan släcker oss
Porerna tvingar svetten ut
Och amour ska fångas

Mjölkas ska då allt!

Har undvikit sådana fånigheter
Troligen av något slags
Rädsla
Och tagit emot Köldens ankomst:

”Frys nu den muntra gatan
Smek den bittert och tänd
Frostgnistor!
Smält den därefter
Och frys den igen
Låt vattnet blir en dyster, skrovlig trymå!”

Någonting inom mig
Älskar att skåda
Sig självt
I förvanskande speglar
När Kölden kommer

Har alltid gillat sådana underligheter
Troligen av något slags
Längtan

Ty den som redan är vanställd
Kanske kan se en frisk personbild
I en dyster, skrovlig trymå?