Engelska lärarens pipiga röst tonas snabbt bort i myllret av stökiga elever. Läraren vid namn Sara rör sig hastigt och med ryckiga rörelser fram till den vita tavlan. Hon greppar pennan och skriver med stora bokstäver:
JUST FOR YOU!

Den gälla ringningen får alla i klassen att stanna till. Inom loppet av 3 sekunder är klassrummet tömt på elever och lärare. Ensam kvar sitter en ung och smal tjej, djupt försjunken i sina tankar. Hon reser sig sakta från den hårda stolen och går med trevande steg fram till tavlan, där Sara bara för en liten stund sedan stått. Hennes fingrar söker längs katederns gropiga yta. Hon snappar åt sig en penna och vänder sig om så att hon står framför tavlan, som har miljoner av saker att berätta bara man tar sig tid att lyssna. Hon tar av korken på pennan och för den sakta mot tavlans mystiska yta, beredd att skriva in en ny historia.
”Hallo! Ich heie Cassandra und Ich gehe in klasse 8f...
Jag är ganska lång, cirka 170 centimeter. Jag har svart hår och klar gröna ögon. Min vikt ska vi inte ens tala om… Men om du lovar att inte avslöja den för någon så ska jag berätta det för dig…”
Hon slutar skriva för någon minut och ställer sig och funderar. Hon tar sedan ett djupt andetag och fortsätter skrivandet på tyska.
”Jag väger som en hel flodhäst, hela 42 kilogram! Jag hatar verkligen min vikt. Jag hatar även alla dem som säger att jag är smal… Mitt utseende för övrigt är det hemskaste som finns. En ful gammal möglig häxa, det är vad jag ser ut som! Om man tänker på det så är det inte så konstigt att morsan kastade ut mig…”

En timme senare backar Cassandra undan från tavlan som kryllar av tysk text. Hennes blick granskar tavlan och stannar sedan på ett tomt hörn. Hon snappar snabbt åt sig en stol och ställer sig vingligt på den. Hon tar än en gång pennan mot tavlan. Hon drar den osäkert över den tomma ytan, streck efter streck bildas efter pennans drag. Efter ett tag har alla streck bildat ett stort hav av olika streck i olika längder och tjocklekar. Hon lägger försiktigt huvudet mot tavlan, faller sedan ner från stolen och landar med en duns på det kalla och skitiga golvet. Tårarna rinner hejdlöst ner från hennes kinder och utan att hon kan hejda sig själv tar hon saxen som ligger på katedern. Saxen glider hårt och med snabba, hackiga rörelser över hennes knottriga armar och hennes sköra ben. För den mot halsen. Gör likadant där. Hon sjunker ihop på golvet. Låter blod och tårar rinna fritt.

En varm hand mot hennes axel. Ett hårt tryck mot hennes onda arm. En konstig doft. Bekymrade röster och ett evigt droppande. Hon slår snabbt upp sina ögon och kastar sig upp i sittande ställningen. Hon är i ett vitt rum med människor som bär vita kläder. Den varma handen på hennes axel trycker ner henne i sängen igen. Hon somnar omedelbart.

Hon halvsitter i den vitklädda sängen med en bricka framför henne. På brickan finns det juice, en ostmacka och en tallrik med yoghurt. Bredvid henne sitter en ung kvinna som likt dem andra är klädd i vitt.
- Du ska vara glad att de hittade dig. Det är tack vare dem som du sitter här, i det här skicket. Du kommer att bli bra.
Till en annan person hade läkarens ord låtit som musik. Men inte för Cassandra. Läkaren ler mot henne. Cassandra blänger surt tillbaka och kollar sedan ner på brickan framför henne. Läkaren reser sig upp och går. Ensam kvar sitter Cassandra i det snövita rummet med det evigt droppande ljudet.

Efter många försök lyckas hon äntligen ta sig upp ur sängen. Hon hasar sig fram på vingliga ben och ställer sig framför sängen. Där sitter en stor lapp med namnet ”Cassandra Kritowiik” skrivet med en snorkig handstil.
– Faan. Jag hatar det där jävla namnet, Kritowiik, efter dom där förbannade skit föräldrarna.
Hon kollar argt runt i rummet. Får syn på en kniv som ligger en bit bort. Hon halvspringer fram till den, eller ja, så gott hon kan. Hon tar upp den med hennes vänstra hand och för den mot halspulsådern. Känner det kalla stålet mot hennes varma hud. Hon blundar och hennes grepp om kniven hårdnar. Framför sig ser hon en stor äng med vilda vackra blommor. Fåglar som stolt flyger över hennes huvud. Hon springer, springer så fort hennes ben kan bära. Kommer fram till ett stup. Hon ställer sig längs kanten, hälften av henne svävar i det fria medens den andra halvan står kvar på skrovlig mark.
Människor i vita rockar stormar in i rummet. Dom tar tag i henne. Pressar hennes händer ifrån kroppen så att kniven försvinner från hennes hals. Dom trycker återigen ner henne i den vita sängen. Hon känner en kort stund sig snurrig. Hon somnar.

Solen lyser in genom det lilla fönster som finns i rummet. Det luktar instängt och unket. Väggarna är ljus gråa med enstaka stänk av svart. Längs ena långsidan står ett slitet skrivbord med en lika sliten stol. En liten byrå står placerad under fönstret. I ena hörnet står en säng som är obäddad och under den ligger en lång och smal figur. Därunder finns också dammråttor och annat skit. Figuren andas tungt och snabbt, som om den sprungit långt, väldigt långt. En hård knackning hörs på dörren som leder in till rummet. Figuren håller andan.
– Hörrudu, det är lunch dags, rösten är grov och sträng och man kan ana en ton av hotfullhet, Kommer du ut och hämtar den själv eller ska jag komma och hämta dig?
Figuren under sängen andas ut och tittar försiktigt fram. Hyn är blek och de gröna ögonen matta.
– Nå, hur ska du ha det snorunge?! skriker kvinnorösten medan hon sparkar hårt på dörren.
Figuren kryper sakta fram. Försöker resa sig, men benen ger vika. Figuren lyckas ta sig fram till dörren och öppnar den sedan mycket försiktigt. Utanför står en kraftigtbygd kvinna med brunt lockigt hår och ask gråa ögon. Hon stirrar stint på den figur som nu sjunkit ihop till en hög på golvet.
– Jasså, nu passar det att komma!
Kvinnan ser argt ner på högen som kurar ihop sig. Hon sparkar ett hårt slag mot figurens mage. Hon sparkar en gång till. Och en gång till och igen och igen och igen. Kvinnan går sin väg och figuren andas ut. Tar sig för mage och knä. Börjar försiktigt krypa tillbaka till sängen. Kvinnan dyker upp i dörröppningen igen. I händerna har hon en mugg med vatten i och i den andra en möglig brödbit.
– Vafan tar du dig åt snorvalp?! Har jag sagt att du får flytta på dig? skriker kvinnan.
Figuren stannar tvärt, sänker blicken och kryper sakta fram till kvinnan.
– Såja… Det var bättre. Kom här Cassandra-bandra.
Figuren kommer fram till kvinnan och tittar på henne med bedjande blick. Kvinnans ögon mörknar. Hon tar muggen med vattnet och kastar den på Cassandra. Kvinnan smäller igen dörren och går iväg. Ensam kvar ligger Cassandra, blöt och sårad.

Cassandra vaknar med ett ryck. Stryker händerna försiktigt över kroppen för att försäkra sig om att det bara var en dröm. En hemsk dröm. Kollar sig omkring i rummet. Jodå, det är samma vita rum med det evigt droppande ljudet som innan. Cassandra suckar djupt. Hon blundar och låter tankarna ströva fritt.

En blond kvinna kommer in i rummet. Framför sig har hon en rullstol.
– Hej Cassandra. Tänkte att vi kunde ta en promenad så att du får i dig lite frisk luft. kvinnan ler varmt mot henne.
Cassandra kollar med blängande blick på den blonda kvinnan. Nickar sedan instämmande.
Vinden sliter i hennes risiga hår. Hennes kropp är tanig och kinderna röda. Solen skiner och fåglarna svävar högt i den klarblåa skyn. Trots hennes skick och hennes smärta ler Cassandra. Hon ler så att hennes kinder börjar krampa. Hon ler för första gången på många år. Dom sitter nere vid en brygga med en kristall blå sjö framför sig. Den unga sjuksköterskan pratar glatt och utan några pauser. Cassandra njuter av fulla drag, fast bättre hade det i och för sig varit om den där korkade saken hade hållit käften. Efter ett par timmar är det dags att återvända till den instängda sjukhuslukten.
Cassandra kurar ihop sig under den mjuka filten i hennes säng. Hon blundar och tänker igenom allt som varit, allt som hänt. En tår faller nedför hennes kind. Efter någon timme somnar hon med två våta kinder.

En vecka senare

Regnet smattrar mot fönstret. Cassandra sitter upp i hennes säng med en ostmacka i hennes ena hand och en penna i den andra. Framför sig har hon dagens korsord. Ett veck lägger sig i hennes panna. Hon mumlar för sig själv. Precis när hon skrivit den sista bokstaven i korsordet kommer tre läkare in i rummet. Dom har en sådan där typisk läkar-min. Dom ställer sig vid hennes vänstra sida. Tittar först på henne och sedan på varandra. Den äldsta av dem öppnar munnen för att säga något men ångrar sig. Istället tar den mellersta sats att säga något.
- Jo, du Cassandra… han tvekar, Du är helt återställd, eller rättare sagt vi anser att du är helt återställd.
Cassandra öppnar munnen men stänger den igen när läkaren fortsätter;
- Vi har pratat med din moder, hon kommer och hämtar dig vid två tiden.
Cassandra kastar en snabb blick på klockan och konstaterar att det är 40 minuter kvar. Hon tittar bort, men möter sedan läkarna med en blick full av vrede. Hon öppnar munnen beredd att käfta emot, men läkarna har redan börjat bege sig ut ur rummet. Hon blundar hårt och kniper ihop munnen. Inombords är det ett tredje världskrig, som bara är ämnat för henne.

Cassandra sitter i rishögen till bil. Solen har försvunnit bakom mörka moln och regnet hänger tungt i luften. Hennes mamma kör fort på den lilla landsvägen som slingrar sig framför dem. Stämningen är spänd, men Cassandra hoppas att allt ska bli bra, att allt kommer ordna sig. Hennes mamma hade varit vänlig mot henne när hon hämtade Cassandra på sjukhuset och tagit emot henne med öppna armar och tårar rinnande längs hennes kinder. Hon hade kramat om henne hårt och talat om hur mycket hon älskade henne och hur rädd hon varit.
Tystnaden kvarstår i bilen. När det är lite mer än en kilometer kvar bryter Cassandras mamma tystnaden.
- Det är väldigt vad du ställer till, snorunge. Socialen är efter mig och ringer hela tiden, dem ber mig svara på en massa frågor.
Det blir tyst igen. Cassandra kämpar mot tårarna när hon förstår att hennes mamma spelade på sjukhuset. Hon känner sig dum som överhuvudtaget vågat hoppats att allt skulle bli bra. Hon ångrar sig bittert. Hennes mamma fortsätter.
– Jag hoppas att du förstår vad du gjort, och ifall du inte gjort det så påminner jag dig om det när du kommer hem.
Hon låter arg, riktigt arg. Hon svänger in till vägkanten och stänger av motorn.
- Kliv ut ur bilen. Du får gå sista biten. halvskriker hennes mamma.
Cassandra skyndar sig ut och hennes mamma startar bilen igen. Precis när hon stängt bildörren gasar hennes mamma hemåt. Kvar står Cassandra, ensam och förtvivlad. Molnen brister och regnet börjar ösa ner. Cassandra suckar djupt.
- Det är bara 700 meter kvar… muttrar hon för sig själv och hon börjar långsamt vandra hemåt...