Ibland slår det mig:
Det tjatas så mycket om att man ska finnas till för andra, men ibland går det så långt att man glömmer bort sig själv. Det borde finnas någon kompromiss. Som talesättet: "Lagom är bäst". Ta detta exempel: min mamma bad min syster om att ta mammas sambos barn, som är mycket yngre till skridskohallen. Min syster, ville inte detta. De hade redan gjort massor för de yngre barnens skull. Min syster lämnas alltid i skuggan. Men till skillnad från mig, så säger hon inte det. Hon är ju "väluppfostrad". Men betyder "väluppfostrad" att man ska agera dörrmatta för andra? Det är som när min mamma flyttade ihop med hennes sambo, och jag var det enda av oss barn som inte fick något rum. Inte ens en säng fick jag, för det kändes det inte heller som jag var värd. Ska jag sova över får jag ta bäddsoffan. Hittils har jag aldrig sovit över bara för det. Och så klagar min mamma över det. Men vems är felet? Det finns faktiskt ett rum över, och med lite fräscha möbler kan det bli riktigt fint. Och möbler har vi redan över, så mamma förlorar inte ens på det. Men hon "orkar" inte fixa detta. Och sen tjatar hon på att jag aldrig kommer..

I Den situationen jag berättade om över så sa mamma en gång att ja "Johan behöver ett eget rum, för han kanske vill ta hem sina killkompisar när han blir äldre!" (Johan är ett påhittat namn för jag vill inte nämna namn). Låt mig påpeka att Johan bara är 10 år. Jag är 16. En tjej som håller på att bli kvinna (som kanske är gammal nog att behöva nått eget) blir inte prioriterad, men Johan, som inte ens är i tidiga tonåren får eget rum, för han blir prioriterad för nått han inte ens har uppnått än (Är hans tonårstid viktigare än min? Han är inte ens tonåring än, och mamma ser att han behöver eget utrymme om sex år, och vet du vad? Om sex år är jag 23, och min tonårstid är över...).

Sen sade min mor att ja "det är inte lätt för Amanda heller, för hon är så van vid att ha ett eget rum, och sen blir hon tvungen att dela med Julia" (Amanda är ett påhittat namn, som motsvarar mammas sambos dotter. Julia är ett påhittat namn som motsvarar min syster). Låt mig påpeka att Amanda är 7 år. Hon kan lätt anpassa sig pga sin unga ålder. Hon är ju så bortskämd att det till och med skulle göra henne gott! Och en sak till: Jag är också van att ha eget rum, och den saken väljer mamma självklart att förbise. Jag har ingenting emot att DELA rum, bara jag får åtminstone en säng, och en bokhylla. Och om jag inte ens har så mycket som en SÄNG, hur fasiken ska man då kunna känna sig hemma? Och så säger mamma att det är mitt eget fel som inte är där så att jag kan bli prioriterad. (Hur kan jag vara där, om jag inte känner mig hemma, när jag inte ens kan få en jävla säng?).

Från en sak till en annan: Jag snackar mycket med folk. En gång så var jag med i ett "gäng" i skolan, och det fanns väldigt mycket osynliga "regler" i det "gänget". Det fanns också en tjej som var som en "osynlig gängledare", och det va tydligen en oskriven regel att man inte fick sätta sig upp mot henne. En gång sa hon någon åsikt hon hade och avslutade med något som liknande "SÅ HÄR ÄR DET!". Då sa jag att, "Det kan du inte bestämma, för det du just sa var din åsikt. Åsikter är varken rätt eller fel, alltså kan du inte säga att det är så. Fakta kan man därimot säga att "såhär är det", men det är ändå en skillnad mellan fakta och åsikter!". Det här begrep hon tydligen inte. Sen blev det en gängfight om en sådan lite skitgrej. Då sa en annan person en gång att jag kanske skulle böjt mig för henne, och undanhållit min åsikt. Var tog självrespekten vägen? Om man inte kan hantera att andra tycker olika, så ska man undvika att ens säga en åsikt. Man ska inte hålla undan med det man tycker för att det finns människor som inte kan hantera det. Det är faktiskt deras problem.

Det är samma med diskutionsforum. Många startar trådar (=diskutioner) och kan sen inte hantera att andra inte håller med om ens åsikt. Vissa trådskapare rentav säger att "Stick iväg från min tråd". Vadå min? Skaparen av tråden äger inget annat än sina egna åsikter (Inlägg), och där slutar dennes rättighet. Tråden är allmänn. Kan man inte hantera att människor tänker olika, så för jössenamn, håll dig undan från forum!

Ofta händer det där om att andra säger "gör detta för min skull", men det funkar inte så. Ibland får man faktiskt böja sig för andra, och göra saker för andra av ren godhet, men det får inte gå till den överdrift att man till gränsen gör sig själv underlägsen, och nästan kränker sig själv.

Nu har jag pratat mycket, och jag tror att ni tröttnat ganska rejält på mig nu, men var så säkra: Jag är en av de personer som faktiskt följer den braiga regeln att lagom är bäst. Hoppas fler gör som jag!