Orden får henne att rygga till. Hon vänder sig instinktivt om, mot det som är så bekant för henne. De steg hon tar, mot den värld hon känner till, är tunga. Men hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne tillbaka. Steg för steg.

I dörren står hennes förflutna. Han tar två bestämda kliv mot henne. Själv är hon orörlig. Allt är bekant för henne. Händerna som gräver sig in mellan hennes revben, tungan som blockerar andningsvägarna, knäet som kilar fast hennes kropp.

Inom henne är ljudet öronbedövande. Allt som finns bevarat djupt inom henne skriker. Men kroppen förblir orörlig. Inte ens när hennes förflutna kör upp fingrarna i hennes inre reagerar kroppen. Hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne neråt. Djupare och djupare.

Han lämnar henne inte ensam när han går. Nu har hon sällskap av sitt självförakt.