Det var den värsta stormen som piskat bergssidan på hundratals år. Regnet forsade ner från den mörka avgrund som för några timmar sedan börjat välla fram över horisonten österifrån. Vinden ryckte och slet, böjde och bröt. Träd efter träd slets upp från marken och om bara en timme skulle dalen vid bergets fot se ut som ett enda stort kalhygge. Mellan klippor och skrevor vrålade ovädret likt ett vredgat monster. Det ihärdiga skri av ilska som dominerade bergssidan dolde till och med ljudet av de stora tallarna som dundrade i marken. Blixtar skar stora sprickor i den becksvarta himlen, och dess dån fick den mättade luften att vibrera. Stora vattenansamlingar hade bildats på några få minuter efter att regnet börjat. Vattnet hann inte tas upp av marken utan bildade istället små rännilar som sipprade ner längs berget. Dessa rann längre ner ihop till större och större flöden och sköljde med sig både träd och stenar och bildade dödliga laviner av gyttja, grenar, stockar och annat bråte som sveptes med.

Nära toppen av berget stod ett enormt klippblick på en avsats. Det lutade ut över den branta sidan som om det höll utkik över dalen därunder. Det sträckte sig långt ut över avsatsen och såg ut att vara på väg att trilla när som helst. I själva verket hade det sett så ut i flera hundra år, men tidens gång, vindens och regnets krafter hade slipat och gnagt längs med kanterna på avsatsen på vilken stenen vilade. Denna process var mycket långsam, men under sekel efter sekel hade berget börjat spricka, tyngdpunkten börjat förskjutas framåt och balansen svikta. Mitt i denna stormars storm tog vågspelet slut. Den underminerade stenen slets med i en extra kraftig vindpust och började kantra, först oerhört sakta, men med sin enorma tyngd krossades det sista av avsatsen och sedan var förloppet oundvikligt. När energin av detta massiva klippblick frisläpptes var det inget som kunde stoppa det. Den enorma tyngd bakom denna stenkropp återspeglades av hur sakta den rörde sig, men även av hur stadigt accelererande rörelsen var. Klippor i dess väg splittrade som om de var gjorda av glas och stensplitter fyllde luften. De krossade klipporna och stenarna orsakade en kedjereaktion då allt fler stenar, små och stora började röra på sig. Efter bara en liten stund dånade en hel flod av stenar, allt från småsten till enorma bumlingar på tiotals ton, ner för bergets sydsida. I täten för detta stenras banade det enorma blocket från bergets topp en väg, likt en flodfåra, längs sidan av berget. Marken började skaka under den sammanlagda massan av de rasande stenarna och mellan åskans knallar ljöd nu också ett, mer dovt och ihållande muller över nejden. Allt i stenarnas väg splittrades och krossades. Hela träd förvandlades till drivved på några sekunder och bergets vegetation skrapades bort under rasets förödande kraft.

Under fem våldsamma, vibrerande och dånande minuter förändrades, förstördes en stor del av bergssidan under den enorma samlade energin frisläppt då stenen på bergets topp börjat rulla. Sen var det tyst. Vinden dånade och åskan mullrade fortfarande, men den enorma kraft bakom raset fick ovädret att framstå som stillsamt, menlöst. Träd slets fortfarande upp med sina rötter, åskan skar fortfarande stora revor i himlen men detta kändes i förhållande som tystnad. Efter det att ovädret passerat, stormvindarna bedarrat och åskan endast kvarstod som ett ständigt avtagande avlägset muller var det som om hela berget, dalen därunder och angränsande bergssidor tyst begrundade det fantastiska, destruktiva skådespel som ägt rum. Luftens tryckande mättnad hade lättat och ersatts av en tystnad lika monumental som oljudet som för bara en kort stund sedan skakat den. Ett vågspel hade till slut upphört och den potentiella energins fördämning hade brustit, förvandlat den till rörelseenergi som sedan under stenmassornas färd nerför berget förbrukades när den krossade allt i sin väg för att till slut åter igen försättas i vila och tystnad. Det stora ärr av förstörelse och dalgångens stumma tystnad var allt som vittnade om vad som ägt rum.

I stenarnas makliga tideräkning utplånades spåren av helvetesfärden nerför berget på ett ögonblick. År passerade för dem som sekunder och hundradelar för oss och snart var berget åter grönskande. Ungträd började växa upp under de fallna, förvridna och lemlästade stammar som var kvar av de träd som tidigare prytt berget. Efter bara tio år kunde man inte ana kraften och dramatiken som utspelats. Inget spår kunde skönjas ens om man visste vad man skulle titta efter. Stenbumlingen låg lugnt kvar där den slutligen landat och förblev där i ytterligare miljontals år innan den urholkande kraften av floden i dalens mitt återigen placerade den på kanten av bergets sida. Återigen utsattes den för samma utdragna vågspel och återigen blev naturens lagar till slut vinnaren i kampen.