Daggen bildar ord mot betong, rispar sina meningar på den grå huden.
Den krälar sig in i dess porer, infekterar.
Betongen försöker gå undan, gömma sig, fly;
men den är etsad fast i asfalten,
den står där den står,
där den alltid kommer att stå.

Daggen vill in, men den tillåts inte, betongen vänder den ryggen,
ser åt ett annat håll, försöker gå där ifrån, misslyckas.

Med tiden kommer daggen avdunsta,
försvinna och förvandlas till ett åskmoln.

Även åskmolnet kommer uppgå i glömskan,
sänkas ner i havet och aldrig ses åter.

Det kommer aldrig bli saknat,
även fast det innerst inne, och även utanpå, på ytan,
inbillar sig det.

alla står ensamma kvar

alla står med ett utrotat minne

Alla står fria