En dag flög de alla ner med försöken att se snygga ut, ner från pedistalerna, ner från himlarna. Ner, framför dina fötter. Precis vid dina fötter. Satan, vad du är vacker Ylva.

 Magen kläcktes och spindlarna sprang med alla sina ögon och alla sina ben riktade emot solen. Hon skrek och vred sig snett bakåt i fallet mot avgrunden, men möttes snart av ett stengolv, ett kallt stengolv, som hånade hennes mardröm lika mycket som det faktum att hon var fången, i kropp. Det lade hon alltid till, inom sig, i tanken. I kroppen var hon fångad. Men aldrig i sinnet, det var Vad hon visste. Så hon kunde möta sina batonger som redan hade hennes blod insmorda, med ett hånleende mötte hon slagen. Där de träffade växte en växt, en växt som skulle lyfta henne över murarna en dag. Solen hade gett upp att lysa in genom gallret och regnet föll, som ett substitut mot avsaknaden av tårar i cellen. Högra sidan av bröstkorgen stod i brand och ett ben,hon visste knappt vilket som jag illa medfaren, var brutet. Snart skulle läkaren komma. Med sin naiva, kalla blick. Som bensin på eld. Som aska på ett jag. Dem skulle inte komma undan, de skulle aldrig komma undan. Dörrens reglar släppte och läkaren kom in.

Denne bar en mörkgrå kostym som lindrade inget och menade inget. Denne var ännu en död fisk. Vid ett ögonblick skakade marken och hennes kropp läkte. Dörren har inte slagit igen förrän både läkaren och dörrvakten var döda. Hennes händer skakade i några sekunder innan hon skakade av blodet och blombladen för att fly. Korridorerna var fyllda med tomma ögon som hon gick emellan som pelare, något en femåring har skrivit i sin bibel. I en femårings bibel. Ytterdörren låg mitt i luften och hon leviterade 20 centimeter över marken när hon flydde. Ingen försökte stoppa henne, ingen tänkte ens tanken. Det kunde de inte.

Om hon gjorde detta väl, skulle hon få be om en tjänst. Modern och hustrun, Herodia, sade åt sin dotter att be om Johannes Döparens huvud. Salome dansade mycket bra och fick sin tjänst. Herodes genomförde motvilligt denna tjänst, men visste även att ett uppror var möjligt om han inte gjorde ett exempel av Johannes Döparen.

Målningen gjordes på flykt, kanske i Neapel, och kan ses som ett sätt att försöka bearbeta rädslan inför sin egen halshuggning, även om jag också läst att det kan vara ett sätt att bearbeta sin homosexuella läggning (som många tavlor har påstods bearbeta eller bara visa),

men jag kan inte se kopplingen. Den är nog att visa ångesten över sin sexualitet då homosexualitet och incest nog var lika skambelagda på 1500-talet, speciellt i Rom (!).

På tavlan ser vi Herodes som håller upp Johannes Döparens huvud. Jag tror på den ensamma människan. Herodes ser ångestfull ut men har säkert också känslan att det var nödvändigt. Han tittar sorgset på Johannes, vars huvud dölj nästan till hälften av skugga. Johannes har smått höjda ögonbryn, det är inte svårt att tänka sig att han tycker synd om de gudlösa runt honom. Salome, den unga kvinnan till vänster sitter och tittar åt ett annat håll. Hon håller i fatet som Johannes Döparens huvud ska vila på och håller fatet med en vit näsduk eller något. Bakom henne ser vi en gammal kvinna, möjligen Herodia, som inte ens kan se på huvudet. På hennes huvud ser något som kan vara samma vita tyg som Salome har på sig och som Salome håller i fatet med. Även på Herodes skymtar ett vitt tyg. Detta vita tyg kan vara symbol för att de alla tre är lika skyldiga, men vitt är ju i kristendomen bl a färgen för renhet och oskuld. De kan ha en önskan att göra det hela ogjort. Men vi ser att Herodes är den enda som tittar på, och faktiskt rör vid, Johannes. Han tar en bit av sitt ansvar,

kan det tolkas som. hannes säger:Did you make up that yourself?

hannes säger:Eat people- feelings

Sonja säger:yes. partly.:

Nirvana - Something in the WaySonja säger:it's okay to eat fish.

Sonja säger:but i felt like i had to change it. hannes säger:

Does      ärfish have feelings?Sonja säger:dunno, haven't asked.

hannes säger:

You weren´t there

:Sonja säger:

För att motbevisa det första och fjärde argumenten så menar MFO att det inte bara är kvinnans liv som påverkas av aborten, utan också det ofödda barnet och vad har hon för rätt att avsluta det livet? Också det fjärde argumentet är bristfälligt eftersom ingen kan säkert veta att dessa oönskade barn inte kan göra sig lyckliga och viktiga? Vad menar jag med viktiga? En intressant tanke är att en av dessa potentiella mänskor uppfinner ett botemedel mot AIDS eller uppfinner ett bränsle som är helt miljövänligt, den/dessa personer kommer aldrig få chansen att rädda liv eftersom de aldrig blev födda. Men man kan likaväl tänka tvärsom, att en av dessa personer kidnappar en klass förskolebarn och spränger sig själv och dem in i evigheten. Hur kan man mäta tid? Den tiden vi mäter är den tid vi har kan hantera, som finns förståbart mellan öronen, den vi inbillar oss att exakt kunna förstå, och dela upp i fina klumpar. Praktiskt. Tiden är, enligt mig, en delvis mänsklig uppfinning men också en...låtom oss kalla det en kraft. Vad det är vet vi inte exakt men eftersom vi har en självklar drift att ”förstå” saker och ting (även om de bara existerar inom raderna sinnen) och då sätter vi en etikett på tiden och säger att det är det här och inte det där fast vi är inte säkra men så här är det här…

Den vardagliga tiden är subjektivt mänsklig för oss och våra ben är trötta att springa på efter att försöka hinna ifatt tiden. Så vi uppfinner bilen, planet och båten som suger ut jordens väl bevarade inre och släpper ut det i luften för att sedan se på oss själva genom andra sidan graven och säga att vi fixar det här. På något sätt, vi fixar det här. En av de vackraste personer jag träffat sade en gång en sak som är lika sann som den är sagd (om inte ännu sannare): Humanity has a tendency to devolve. Vad är tid? Tid är vad vi gör det till. Är tiden osynliga partiklar som flyter genom allt och ger ting möjligheten att förändras? Är tiden inte faktiskt en av de mest fantastiska saker som finns, eller inte, då det ger mening till våra liv? Men rädslan… Rädsla och osäkerhet ger oss ständiga lögner om ett liv efter vår tid är slut. En ständig önskan efter ett tidlöst, statiskt rike fyllt till bredden av evig glädje och kärlek. Denna önskan är ett genomgående tema i många myter, religioner och kulturer. Hinduer kallar det ”nirvana”, kristna kallar det ”paradiset”, jag kallar det ”slöseri med tid” emedan aboriginerna kallar det ”drömtiden”.  Tiden skrämmer oss till lögner. Tiden är vad vi gör den till.

Jag tror på tiden mycket för att jag ser dess konsekvenser. Men jag tror också att tiden är något som vi inte kan eller inte har fått bukt på och kan därför inte veta vad källan till konsekvenserna är. Därför gör vi tiden till något vi kan förstå, även om det bara är en bit av (det förlorade) pusslet. En skärva i en trasig spegel.