Jag sitter i en värld där ingenting är sant.
Ingenting existerar, varken inuti eller utanpå.

I verkligheten är himlen begränsat grå,
men här inne, i min privata värld,
är himlen okrossbart blå.

Egentligen är allting precis tvärtom,
du missuppfattar det fel.

Skratten omringar mig, bygger upp en mur;
jag vill så gärna att de ska lyckas tränga in,
krossa alla hinder,
alla ytor och lager av ett årtiondes osynliga viskningar.

Jag vill att de ska förinta minsta lilla hopp,
om att jag ska lyckas stänga dem ute, utanför min känslokalla mur.
Jag vill att de ska låtas tränga in, göra vad de är här för,
gnaga och hacka på min papperstunna, steniga yta.

Jag vill sluta kämpa, bara vara.

Snällla jag, jag ber dig.

På mina bara knän.

Snälla ge UPP!