Jag stod i mitt rum, stirrandes på min stora, svarta resväska. Det var dags att åka till flygplatsen och jag var ännu inte helt färdig. Jag snabbade mig på och fick fort i allt i väskan innan mina föräldrar hann skälla på mig.
"Alice, rappa på!" hörde jag min pappa ropa från nedervåningen till slut. Jag hade inte märkt att jag ännu en gång ställt mig för att stirra på väskan, som nu var fylld. Kanske lite för fylld.
"Alldels strax klar," ropade jag tillbaka så fort jag vaknat till liv igen. Med en suck släpade jag ner mina saker nerför trappan medan min pappa stod med armarna i kors vid ytterdörren.
"Förlåt för att jag blev sen," mumlade jag. "Jag funderade".
Min pappa himlade med ögonen, öppnade ytterdörren och gick ut till mamma som redan satt i passagerarsätet. Varför skulle alltid jag vara den långsammaste av oss?
På flygplatsen tog det inte lång tid att få komma in på flygplanet, kändes det som i alla fall. Vi satt säkert där i flera timmar egentligen. Men sedan lyfte planet till England, vår semesterresa för den här vintern. Jag skulle få slippa den välkända, kalla vintern som omgav Sverige, alldeles lite för sent, varje år. Inte för att klimatet i England hade en så stor skillnad...
Ungefär två och en halv timme senare, efter en dålig sömn, var vi framme. Det var ingen som tog emot oss och det regnade. Fan.
Det var liv och rörelse på flygplatsen och det var svårt att få våra väskor. Ännu svårare var det att skaffa en taxi som skulle ta oss till hotellet. Pappa fick ropa och skrika, och han hann till och med bli alldeles röd i ansiktet innan vi fick tag i en av de gula taxibilarna.
Vi körde förbi många intressanta platser innan vi nådde hotellet vi skulle bo på och jag stirrade nyfiket ut genom bilfönstret. Där var Big Ben, en massa dubbeldäckade bussar, allt som jag bara sett i böcker och på nätet tidigare. Människorna på gatorna sökte skydd för regnet som ljudligt smattrade över punkterna de prickade med sina tidningar eller jackor.
Chaffören schasade ut oss och pappa röt åt honom. Han anser att har man ändå betalat så jävla mycket för resan ska chaffören vara trevlig. Och i det har han ju faktiskt en poäng.
Mitt hotellrum var litet, men det gjorde inte så mycket, jag fick ju ha det för mig själv. Mina föräldrar kommer nog att ha små fester för sig själva med mycket sprit under den här månaden.
Jag lade mina kläder i de små burålådorna och hängde upp några i garderoben. Jag skulle ju bo här ett tag, ha det som mitt hem. Bäst att göra sig hemmastadd direkt. Sedan slängde jag mina skor vid dörren och slängde mig på sängen; Jag var utmattad och föll snabbt in i en drömlös sömn.
Jag vaknade av att jag hade förbannat ont i huvudet och en faslig värk i axlar och rygg. Jag sträckte på mig och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt, men tusen lampt var fortfarande tända. Jag stönade och lade mig ner igen. Jag ville sova mer, men var inte särskilt trött längre. Jag reste segt på mig och gick långsamt mot mitt lilla badrum.
I spegeln fick jag se en hemsk tjej som stirrade tillbaka på mig. Helt ärligt så ser jag utan smink minst sagt sjuk ut. Som tur var behövdes det inte mycket för att få mig att se tillräckligt bra ut. Med fingrarna försökte jag släta ut mina lätta påsar under ögonen utan resultat. Jag jämrade mig och satte mig på golvet. Det var min hobby, att sitta på golvet. Utan anledning brukade mina vänner reta mig för det.
Jag sträckte ut mina fingrar, mina korta, knubbiga och fula fingrar. Jag ville ha långa händer. Långa, smala fingrar. Men det var ju något jag aldrig skulle få.
Jag virade en hårlock runt fingret. Ja, mitt hår ser rent ut sagt förjävligt ut. Axellångt, brunt och med självfall. Jag som alltid velat ha rödbrunt, platt hår. Min naturliga färg var ju så alldaglig. Hela Sverige hade ju sådant hår, och säkerligen alla andra brunetter i världen.
Jag sträckte ut benen och tittade på dem. Feta ridlår har jag. Mina x antal år i stallet har gett sina nackdelar. Mina fötter är snea, jag skulle helt klart inte få jobb som fotmodell.
Men jag var smal, tur det. I alla fall något som lockar killarna. Det är något jag inte vill förbli: ensam. Det är nog min största rädsla. Och den rädslan har gett sina kroppfixeringar. Ingen har velat ha mig, och ingen kommer att vilja ha mig och så kommer det alltid att vara. Punkt.
Jag lade mig ner på golvet, de kalla klinkergolvet gav mig gåshud. Jag som lovat mig själv att inte tänka såhär under resan. Jag skulle vara en glad, social och trevlig person här.
Förflyttad till sängen igen började jag tänka och fundera på precis samma sak. Jag ville vara mig själv, en 17 årig tjej som gillade hästar och kameror. Jag hade inte valt att tänka som jag gjorde. Tänk om jag skulle bli ensam förevigt? Hemsk tanke, hemsk! Jag vifade med armarna som om jag skulle kunna få bort tankarna på det sättet. Men naturligtvis fortsatte de att snurra i huvudet. Jag kurade ihop mig i fosterställning. "Det spelar ingen roll om jag blir ensam," mumlade jag för mig själv. "Jag har min kamera, mina vänner, musiken och självklart har jag hästarna. Killar är bara slöseri med dyrbar tid."
Ännu mer mörbultad i kroppen väckte mamma mig med hårda knackningar på dörren. Hon frågade om jag ville äta frukost. Hah, frukost. Varför äta frukost? Jag har aldrig gillat frukost. Frukost gör mig illamående. Men mamma fick komma in.
"Hur är det?" frågade hon glatt. Hur orkade hon alltid vara så glad? "Du har varit så tyst."
Hon drog upp persiennerna - när hade jag dragit ner dem? - medan jag rullade över på mage och gömde ansiktet i kudden.
"Jag är trött och har ont i kroppen efter flygresan."
"Men då är det ju ännu viktigare med frukost!" utbrast hon samtidigt som hon satte sig på min säng och jag suckade.
"Du vet, Alice. Edward Cullen skulle inte tyckt om att du inte åt," så hon oskyldigt. Jag jämrade mig och vände mig om. Hon körde alltid med Edward Cullen ursäkten.
"Spelar ingen roll," muttrade jag. "Jag är inte hungrig."
"Som du vill," suckade hon och reste sig upp. "Pappa och jag ska i alla fall gå på fotbollsmatch idag."
Jag blinkade förvånat två gånger. "Ska ni?"
"Ja, vi tänkte att du är gammal nog att kunna klara dig själv i några timmar."
Yeah, sure. I ett främmande land. Great. Jättekul. Verkligen. "Det finns nog mycket att se."
Mamma log det där ödmjuka léendet som bara hon kan le, och gick ut ur rummet.