Jag stapplade ensam runt på gatorna i London. Det var uppehåll, men snöslak var kvar på marken som stänkte upp på mina jeans och läckte igenom mina gympaskor i varje steg jag tog. En liten tröst var att solen stack fram bakom gråa moln.
Jag gick till Madame Tussaud och tittade mig omkring. Åh, Jack Sparrow, han är snygg. Jag fortsatte vidare, samtidigt som jag fotade en massa olika artister "bara för att". Britney Spears, Cher, Jennifer Lopez... Wow. Otroligt.
Jag stannade upp och drog efter andan när jag såg en av figurerna. Det var nog den vackraste och mest realistiska jag sett idag. Vem var det? Vad sjöng han? Eller medverkade han i någon film? Jag skyndade mig dit han stod. Vad lång han var. Kunde det vara den riktiga längden? I och för sig kunde jag och mina 172 cm inte skryta med så mycket. Jag tittade på händerna. Långa smala fingrar. Kunde de vara realistiska de också? Men vem var mannen? Jag sänkte blicken mot skylten.

Robert Pattinson
Actor

Undra vem han är. Jag har då aldrig hört talas om honom. Jag suckade och tittade upp på hans plastögon igen.
"Excuse me, could you move on?" hörde jag en röst fråga bakom mig och jag upptäckte en spänd liten flicka bredvid mig. Jag vände mig om och fick se en barsk dam stå och blänga på mig. "My daughter wants to meet Robert."
Jag nickade innan jag snabbt fotade den plastiga Robert Pattinson och rusade iväg. Mina ben var som spaghetti. Löjligt, förälskad i en vaxfigur. Men han fanns ju faktiskt på riktigt... Måste kolla upp det.
Jag var ute på Londons gator igen. Den där Robert hade fått mig alldeles snurrig. Det blåste som fan nu och folket tog ännu en gång skydd. Jag orkade inte bry mig. Blåst störde mig aldrig, och dessutom var jag som förtrollav av Roberts skönhet. _Löjligt, löjligt!_ tänkte jag för mig själv.
När jag vandrade vidare körde en bil tvärt förbi mig och splashade upp en massa snöslask över hela mig.
"Great," muttrade jag och gick åt sidan. Hela jag var irriterande blöt och den vandaliserande bilen syntes inte till. Jag tog av mig jackan och började vrida ur den.
"Are you okay?" hörde jag en man ropa bakom mig. Det lät som om han joggade mot mig. Jag vände mig försiktigt om, men det skulle jag inte gjort.
Det var Robert. Precis den Robert jag stått och dreglat över inne på Madame Tussaud. Han _var_ precis lika lång, och de där plastiga ögonen som nu var otroligt riktiga hade en glimt av orolighet.
"Y-yeah, I-I'm fine," stammade jag och kunde inte slita blicken ifrån honom. Jag hade fullt sjå med att inte tappa jackan.
"Oh, good. I'm really sorry, I didn't mean to splash up everything on you," sa han skamset, men fick en mycket mer lättad blick.
"It's okay. I -" vad skulle jag göra? Ta bussen? Ja. Ta bussen. "I can take the bus and change."
Han skrattade. "Let me atleast drive you there. Where do you live?"
Oh my God. Frågade precis Robert Pattinson, vars vaxfigur jag blivit så förälskad i lite tidigare, om vart jag bodde? Skulle jag få skjuss av honom också? Whoa. Han var ju för tusan ännu vackrare i verkligheten. Fast... Vad är det här för sjukt sammanträffande?
"Are you there?" hörde jag hans röst säga.
"Well, I don't have so much money left, and I don't know how much..."
Han skrattade ett klingande skratt. "That's okay! You don't have to pay me for splashing up snow water all over you," flinade han.
"But I'll destroy your car with my wet clothes..."
"You're not going away with some stupid excuses. Come here!"
Han gjorde en krok av sin vänsterarm och jag krokade motvilligt på.
"Atleast I don't want to destroy your clothes," muttrade jag och han skrattade.
"Too late. And you don't have to lean away from me like that. I'm not a vampire." Han tittade på mig med varma, snälla ögon.
"Sure about that?" log jag försiktigt. Jag hade alltid älskat att skoja med folk, fastän jag inte kände de så väl, och även om de var kända...
Han skrattade ett förtollande skratt, öppnade passagerardörren åt mig och gick sedan runt motorhuven för att sätta sig framför ratten.
"So, where do you live?" frågade han. "You didn't answer."
Ja, det var en bra fråga. Vad fan hette hotellet? "Um, I really can't remember..." mumlade jag och rodnade. Att han satt precis bredvid fick mig ju inte precis att få allt klarnare.
Han skrockade. "Can you call someone?"
"Yeah." Jag fiskade upp mobilen ur jeansfickan - hoppas att den inte var genomdränkt - och knappade vant in mammas nummer. Hon svarade ovanligt långsamt.
"Eva."
"Um, hej, mamma. Vad heter hotellet vi bor på?" Jag pillade lite på en frans från jeansen och försökte så gott som det gick att inte blicka in i hans ögon.
"Edward Hotel, gumman. Varför ville du veta? Vart är du?"
"Jag vandrar runt..." Jag sneglade lite på Robert som lugnt log lite mot mig. Snabbt som attan böt jag föremål att titta på. "Men jag måste ju veta vart jag ska när jag väl vill hem."
"Okej, Alice. Inte för att verka oartig så måste jag gå. Din far tjötar så mycket. Du har inte tråkigt va?"
"Inte alls, mamma. Det är lugnt. Ha det så kul."
Det blev tyst i luren. Nu får jag fan ta och titta på honom. Han höjde lite på ögonbrynen.
"Where are you from?" frågade han förvånat.
"Sweden. Don't tell me you didn't hear that?" log jag.
Han skrattade. "To be honest, I'm no good in languages. But, where do you live?"
"Um, Edward Hotel."
När hans mun öppnades lite hördes det ett litet ploppande ljud innan han började skratta. Jag stämde in i skrattet utan att egentligen veta varför vi skrattade. Varför kunde inte jag skratta sådär?
Jag tittade generat ner på hans händer och när jag märkte att han följde min blick rodnade jag och tittade bort. Han flinade och lade handen på låret. Fan, varför skulle han vara så lockande?
När vi börjat köra blev det en pinsam tystnad, och jag lekte nervöst med mina fingrar.
"So," började han. "What's your name?"
"Alice." Och för att inte verka alldeles för virrig frågade jag ett "And you?".
Han skrockade. "Robert. Robert Pattinson."
Det enda jag gjorde var att nicka.
"You don't know who I am?"
Jag tittade på mina händer som låg i min famn. Detta var pinsamt.
Han flinade. "If I say 'Harry Potter and the goblet of fire', can you guess?"
"Um, I've never seen any of the Harry Potter movies, so... No. I'm not into fantasy."
"Oh?"
"Hm. Pretty weird, right?"
"Nah. Not that bad. Have you read Twilight?"
Det var ju faktiskt något jag läst. "Yes."
"I play Edward in the movie."
va? Nej, seriöst? "What? You're kidding, right?" Det kunde väl inte vara möjligt, kunde det?
"Nope."
"Wow." Nu blev jag mållös.
Han skrockade lite.
Tiden hade gått fort och vi var framme vid hotellet.
"Have a great night, Alice. Bye," sa han när jag öppnade bildörren.
Jag vände mig om. "Bye, and thanks for the drive. I appreciate that."
"That was the least I could do," sa han. Jag log, stängde igen dörren och ställde mig vid ingången till hotellet. Hans bil försvann bakom hörnet, men jag kunde inte röra mig. Det kändes som om jag var helt förstenad. Vilken schysst kille, han måste ha haft en bra uppfostran. Och skådespelare var han. Och snygg. Och händerna...
Den kalla blåsten fick mig att huttra till och jag kom och tänka på att jag fortfarande höll jackan i händerna i stället för att ha på mig den, så jag vände mig om och gick in i den varma salen.
Det första jag gjorde var att ta en lång, varm dusch. Stunden med Robert hade fått mig att glömma hur kallt det verkligen var med blöta kläder. Samtidigt som jag lät det varma vattnet skölja över mig tog jag mig tid till att fundera igen.
Robert Pattinson. Wow. Otroligt. Men helt sjukt. Precis när jag blivit förälskad i hans _vaxfigur_ kommer han körandes och dränker mig i snöslask för att sedan erbjuda mig skjuss till hotellet...
Men det var ju bara ett sjukt sammanträffande som aldrig skulle hända igen. Men en flicka kan drömma. Drömma att vi kommer träffas på ett sjukt konstigt ställe, och att han sedan säger att han älskar mig... Wow.
Jag klev ur duschen, torkade mig och borstade tänderna. Tjejen i spegeln var inte densamma som igår, men ändå inte mycket ovanligare. Mina rödbruna ögon lyste mer än vanligt och var mer öppna fastän jag inte hade något smink och jag var lite rosigare om kinderna, men det kanske berodde på att vattnet varit kokhett.
Jag tog på mig pyjamasen och kröp ihop under täcket. Jag kände mig mer ensam än vanligt nu och kallt var det, men på något sätt lyckades jag somna.
Den natten drömde jag, något jag inte gjort på länge. Jag drömde om en rad kända män, både svenska och utländska, men i mitten fanns Robert. De andra försvann bak i mörkret medan Robert fick ett starkt sken bakom sig.