Jag öppnade ett brev idag som jag hade skrivit till mig själv för tre årsedan. Det blev en liten nostalgitripp längs vägen av minnen. Det svallade upp så många känslor när jag läste dom snirkliga bokstäverna och såg dom små stavfelen. Jag var ung och naiv, kär och galen. Det stod om dig i det där brevet, om hur mycket jag älskade dig och om hur mycket jag hoppades att det skulle vara du och jag för alltid. Men det var för tre årsedan det, tiderna har förändrats och se vad tiden har fört oss två.

Det kändes tungt att veta att jag har vart så lycklig en gång, så naiv och drömmandes. Du är jag bara paranoid och ytterst olycklig. Brevet luktade hemma, så som det gjorde här hemma, inna allt förvandlades in till ett enda monsterhus. Det fick det att tåras i ögonen på mig och jag drömmde mig tillbaka. Jag satt länge och studerade ditt ansikte i min hjärna, varje linje och varje skugga var så exact memorerat att det var nästan overkligt. Tänk att jag faktiskt älskade dig så.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu, då hade jag aldrig sagt att jag älskade dig, jag hade inte låtit dig komma nära mig. Men nu är det ju försent, din skada är redan skedd. Ändå älskar jag dig, eller den du var. Den där glada människan som alltid lyste upp tillvaron. En gång i tiden var du en jag ville tillbringa resten av mitt liv med.

Men nu ligger även du på en hylla längs vägen av minnen.