Efter lite mer an två veckor så vet jag,
har känt varandra så mycket längre

för att du bläddrar i mina album
letar

Skulle jag minnas dig från när Vi var i den åldern (men det kan jag inte),

dina flätor,

hjärta,

din logik som fortfarande skrämmer mig,

Och du skulle ha kvarterets enda blodiga lådbil, underdogen som ger allt

vi tillsammans simmande i den eviga (tvivlar?) Atlanten
som nu.

Känner mig som genomskinlig av att vara mer synlig än någonsin.
Förra gången så var jag kåt, följde en blick. Sen var jag naken. Men då var jag bara naken.

Jag bygger inga sandslott längre, jag håller dig så nära. Hur ser jag ut mellan ett albums pärmar? Om du också funnits där så hade det varit något helt annat än var det är.

Hur ser mitt ansikte ut i ljuset från ett brinnande album? Av kärlek upplyst?

Igår så var våra ben en väv. Ett segel. Gjort för hårda vindar. För stormfåglarna ovan.

Ett album som blivit aska,

ersatt av din badrumsspegel som sparar på NU

som i slutet av två veckor hittar oss HÄR

på dörrmattan till OSS