Du var så söt,
ja helt underbar.
När vi låg där i soffan,
bara du och jag.
En känsla av lycka
fyller hela mig,
men samtidigt
känner jag klor
som sliter och river
mitt hjärta.
Jag vet att denna stunden
inte kommer vara för evigt,
att vi kommer gå åt skilda vägar,
du väljer dina egna väg,
medans jag fortsätter vandra
på stigen,
denna långa, smala, krokiga
och ensamma stigen.
Natten smyger sig på
och kölden biter sig fast i mina kinder.
Jag kramar dig hårt bara för att
försäkra mig om att du fortfarande är du.
Jag känner dina hjärtslag och dina andetag,
men du tycks försvinna längre och längre bort.
Plötsligt börjar du springa, du springer allt längre ifrån mig.
Rädd för att allt är mitt fel, med skammen som sällskap
och gråten i halsen, försöker jag ynkligt intala mig själv
att vi kommer förbli vänner.
Du som säger att du är så manlig,
ta ditt ansvar, sluta fly!
Det är inte bara mitt fel det som kunde ha hänt.
Hade du tänkt att jag skulle stå där själv med ögon fyllda av tårar
skammset hjärta och sömnlösa nätter?
Du är ingen man, bara en mus, en bebis,
en liten pojke som så fort det händer något
springer gråtandes in i mammas famn.
Du blev rädd, du sa att jag älskade dig för mycket,
jag vågade aldrig ens nämna de orden.
Jag antar att du är osäker i dig själv och har svårt för att lita på andra,
men för det behöver du inte vara kall emot mig.
Du är som en istapp
kall, vass, och bara några sekunder från att falla.
Du lilla pojke, med ärriga ärmar och hemska tankar,
jag älskar dig, trots att du är en sådan kall idiot.
Det är väl ändå kärlek, men bara från mig, jag får inget tillbaka,
så det kvittar.