sitter här lika oviss som igår
tänkte
kanske med tiden kommer jag att förstå
men jag förstår ingenting
du sa ju att jag dög
att bara mitt skratt kunde värma
att mina ögon var dom vackraste
och att ditt hjärta tillhörde mig
sedan försvann du
utan ett ord

allting blev svart
kunde du inte bara
gett mig ett skäl
ett hade ju räckt
eller kanske grälat med mig?
istället för att lämna mig
när solen stod som högst på himlen
och jag bar lyckan i min famn

för jag förstår fortfarande inte ett skit.