I

Solen strålar min kropp varm
Men vill mig illa, vill mig harm

Hon skrattar åt min köld
Men glömmer
All den inre glöd
Jag gömmer

Hon kan stråla, varje dag
Men blir aldrig varm som jag

Men hellre än gråta i hennes vaka
Ler jag varmt och glatt och strålar tillbaka

II

Gud skrattar åt min tomhet
Skrattar åt min saknad:
"Lilla mänska är det
Inte dags att vakna

Du som lever på lånad tid
Som inte har mening med ditt liv
Hur orkar du va tom inuti
En evighet av få och av bli"

Han skrattar åt min drift
Men döljer
Den intighet hans tillstånd
Höljer:

"Du som aldrig känner saknad, aldrig känner ängslan
Säg mig vännen, vad vet du om längtan
Du som redan har allt, allt som du vill ha
Du är tommare, tommare än jag"

Men visst förstår jag den känslan
Han är trött och väldigt ensam