Blåsten utifrån hörs enbart som ett vinande i sjukhusventilerna. Ett vinande som påminner om de spökljud hon inbillade sig när hon var liten. Det känns längesedan.
Julia sitter på den nötta soffan i rökrummet. Vid dörren sitter en av nattsköterskorna. Julia är, som läkarna så fint beskriver det, självdestruktiv. Hon gör sig själv illa. Julia tycker inte att det är så märkvärdigt, big deal, liksom, men resten av världen tycks inte hålla med. Därför måste det alltid sitta med någon när hon inte är på sitt, av personalen, väl genomsökta rum.
Julia drar in cigarettens giftiga rök. Den virvlar runt i lungorna och känns lugnande. Cigaretter är ett måste på ett sådant här ställe, en intensivpsykiatrisk avdelning. Där man, åtminstone i Julias fall, ständigt är förföljd av en personalskugga.
Det är en späd gestalt som sitter där, med mörkrött, skulderlångt hår. Hon är klädd i svart mysdress, och de nakna fötterna är gömda under henne. Händerna är ärriga och skakar av abstinens, men hon har redan fått sin maxdos av behovsmedicinen.
Julia ber återigen sköterskan om eld, och när hon tänder cigaretten hasar ena tröjärmen ner. Handleden som visas är nysydd och omlagd. Det kommer att bli ett ärr där. Ett av alla hundra.
Julia tar på sina stora hörlurar, trycker på freestylens playknapp, och genast hörs Marit Bergmans indiepop-röst. Den lugnar. Julia blundar.
Där, i natten, sitter Julia, darrande, med slutna ögon och sin tredje cigarett i handen, lyssnandes till Marit Bergman, och önskar att även hon, precis som i sången, var ”a Girl figure skater”.




Det är mörkt i lägenheten. Gardinerna är fördragna, men i ett av fönstren har en glipa bildats och lite gatljus silar in. På parkettgolvet framför en stor spegel, sitter en tunn, nästan genomskinlig figur, endast iklädd linne och trosor.
Linnea stryker ett par mörka svettvåta hårslingor ur pannan. Än en gång har hon misslyckats. Tårarna rinner sakta utmed kinderna och bildar svarta rännilar av mascara. Igår åt hon en banan och idag har hon druckit två glas vatten. Vågen visade genast fyra hekto upp, och det enda Linnea kunde göra åt misslyckandet, var att sticka fingrarna i halsen.
Linnea har alltid kallats perfektionist. Hon går upp tidigt för att duscha, peela kroppen, lägga ansiktsmask, göra hårinpackning. Varje dag.
Sminket är oklanderligt, svart runt ögonen och röd mun.
Folk runt Linnea berömmer henne som tar hand så om sitt utseende. De förstår inte tvånget. Det som gnager i Linneas själ, och som får henne att hata sig själv.
Inatt är ångesten extra stark. Det enda som kretsar i Linneas tankar är äckelkänslorna över sig själv, och sin, enligt henne själv, överviktiga 40-kiloskropp. Hon måste göra något.
Snabbt drar hon hood-tröjan över huvudet, kliver i de alldeles förstora träningsbyxorna och knyter Nike-skorna. Det får bli en löprunda i natten.
Linnea känner adrenalinet pumpa när hon springer längs de mörka och folktomma gatorna. En känsla av befrielse sprider sig i kroppen.

---------------

En kvinna med en yster, ej än rumsren valp, hittar Linneas lilla kropp på trottoaren. Hon finner en svag puls, och slår genast 112 på mobiltelefonen.

---------------

Julia sitter vid TV:n med en kaffekopp i plast. Porslin eller glas är förbjudet, då det kan krossas och användas som självskadevapen. Alla lösa saker på avdelningen är i okrossbara material, och vassa ting är i säkert förvar. T o m Julias ”Dr Martens”-kängor är inlåsta p g a skosnörena. Är man självmordsbenägen eller självskadande är man också mycket påhittig.

Den psykiatriska intensivvårdsavdelningen är inte stor, och man märker närapå alltid vad som händer. Julia hör röster borta ifrån huvudingången och ytterdörren slås igen. Hon reser sig hastigt och tittar ut i korridoren. En av sjuksköterskorna kommer och går med en ny patient vid sin sida. Julia hajar till när hon ser den magra, bleka flickan, klädd i stickad tröja och jeans. Hon är den tunnaste människa som Julia någonsin har sett. Flickan stirrar rakt fram när hon går förbi Julia, och blir visad in på ett rum nära personalexpeditionen.

Efter ett par timmar står inte Julia ut med sin nyfikenhet. Försiktigt knackar hon på dörren till den nya flickans rum. Inget svar. Julia skjuter sakta upp dörren, och där sitter hon, den nya. Det mörka håret ringlar ner längs med ryggen, som skakar i krampaktig gråt. Plötsligt vänder hon sig om och ser på Julia. ”Jag är så rädd”, snyftar hon. Julia sätter sig i jämte henne. ”Jag är Julia, säger hon. ”Linnea”, viskar flickan. Hon pekar på Julias ärrade arm ”Vad har du gjort?”. Julia berättar om sitt självskadebeteende, att hon gör sig illa för att dämpa ångesten.
”Varför är du här”, frågar hon Linnea. ”Jag hatar mat”, svarar Linnea snabbt. För en sekund sitter de båda tysta.
Julia tar fram sin freestyle ”Gillar du Marit Bergman”, frågar hon Linnea. Linnea nickar. Julia ger en av hörlurarna till Linnea, och trycker på play. De båda ler, där de sitter med huvudena tätt ihop. Och båda känner de samma sak, att här behövs inga ord för att förstå varandra.