Novellen Livlig fantasi

Del 1, kapitel 1
Vari en råtta kanske eller kanske inte kommer undan med blotta förskräckelsen.

En råtta skyndar gatan fram. Regnet trummar mot asfalt, bilar och fönsterrutor. Råttan föser en, med gummiklädda hjul försedd vagn av trä, plåtskodd i hörn och botten (två sorters morgontidningar att dela ut) framför sig. Ihärdigt visar vädrets makter sin oerhörda styrka. Vindar kastar omkring väggar av regn kors och tvärs längs de ännu folktomma gatorna. Endast gatlyktors sken förmå ge gatorna en känsla av värme och trygghet. Rännstenens smörja och skräp rensas bort av det framrusande vattnet. Gatans avlopp täpps till på sina ställen. En röst kommer svävande i vinden. Kanske har den någonting att säga världen och kanske inte.
-Jag skall ge den där kanariefågeln vad den förtjänar om det så också skall bli det sista jag gör.
Detta ropas med falsettrösten fylld av rättmätig (!?!) ilska, inte mindre än tre gånger. Som vore detta ett budskap en besvärjelse. Stackars bevingade varelse att ha en sådan kejserlig vrede nedkallad över sig. Skuggan av en okänd fågel faller i flygande fläng, liksom en konsumsk åtta, mellan närmsta gatlyktas sken och de vita breda streck i asfalten, vilka markerar övergångsstället som råttan strax ämnar korsa. Snabbt som kokt sparris* skyndar råttan mot denna till synes trygga passage. Nu undrar du förstås, huruvida råttan skall komma ur detta äventyr med blotta förskräckelsen. Eller inte. Det återstår att se. Mer om råttans öden och äventyr senare. Kanske. Har det slutat regna nu? Skurar kommer och går, men en våt gata den består. Består av? Tja, den som det visste. Hundrafalt vet ju vareviga kotte vad det är. Men asfalt? Tja. Seså, upp med hakan nu, äventyret har ju ändå bara börjat.
Är ännu i sin linda, om en så säger. Det är en kall natt för alligatorer. Regnbågens sju mest framträdande fff... färger kastar sin skarpa silhuett över denna essä till historiebeskrivning. En svart katt passerar en mot husväggen rest stege, på sin väg över gatan. Strategiskt belägen är stegen, inte alls förlägen. En ung man skrider gatan fram, nyss stigen fram ur en mörk port. Längre bort längs gatan gör sig ligisten och förövaren redo att skrida in i handlingen.

* Uttrycket härrör från en tv-serie baserad på en bok av en engelsman, om romarriket efter Julius Caesars bortgång. Numera känd som tv-serien ’Jag - Clavdivs’.

Denna novell förekommer i cirka tjugo kapitel, dessa kapitel kommer att införas här ett efter ett, efter en något udda tidtabell.


Novell av lodjuret
Läst 98 gånger
Publicerad 2006-11-21 kl 19:31

-

(historiens tavla är troligen målad under våren och försommaren 1995)

Livlig fantasi del 1, kapitel 2


Polisbilens blåljus gör dagen till natt. Skuggorna växer under en molnrik himmel. Jagets identitetslöshet suger i sig händelsernas förlopp. Blommar upp för ett ögonblick då ögonen fångar in en på gatans blanka asfalt blödande och skrikande gestalt. Hjälpen i form av uniformsklädd personal skrider sakta som i slow motion, till aktion. En blodbestänkt pingpongboll ligger i rännstenen. Där ligger också spritflaskor, utslagna likt ett drucket landslag i fotboll, rusiga efter förlusten... av jagets maskot, en uppstoppad och försoffad säl från sälslaktens Norge. Avsaknaden av en röd tråd i gestaltens ena strumpa skall komma att bli sett som avgörande bevis när fallets huvudspår mynnar ut i rättegångar mot de som skyldiga äro. Tralalala lala lala la...
Kärleken till vädrets makter, bland annat en för tillfället försvunnen sol, skall betydligt underlätta ordningsmaktens arbete. Ty det har regnat endast kortare skurar. Liksom sprungna ur skurarna från ett, ännu inte annat än i fantasin, avfyrat maskingevär. Likt ett flygande tefat, flyger ett kaffebröd genom luften. Ett polisbefäl har satt i halsen, resterna av en äppelmunk tar mark vid sidan av en blodbestänkt pingpongboll vilken ligger i rännstenen. (Hur ofta kan en sådan tingest få bli liggande där i vanliga fall, tro?) Ögonblicksbilderna fångas för tid och evighet i form av det tränade ögat hos en gråsparv. Vilken satt sig på on-knappen till en videokamera. Eftersom det inte finns någon film i kameran, frår man betrakta det som erforderligt av ägaren till nämnda kamera att ha fantasi vid betraktandet av ett tomt magasinsutrymme. Polisbefälet storknar och faller död ned, på en äppelmunk (läs allt om detta, eller kanske inte, i stycke tre) Till stor förtret för en hungrande gråsparv. En vampyr tycks vara lös i staden. Nej, nej, inte i magen. I staden. Vampyren suger blodet ur den röda rosen och blir vegetarian, på köpet av tolv röda rosor, telegraferade direkt till Transylvanien. Om polisbefälet ätit på ett av vaniljkräm fyllt wienerbröd ändå! En gråsparv är en grå sparv som springer frivarv. Mannen på balkongen står och gäspar, trenne stekta sparvar flyger förbi och blinkar med sina vänsterögon.

Läs den spännande fortsättningen i del ett, kapitel tre. Eller inte.


Novell av lodjuret
Läst 89 gånger
Publicerad 2006-11-22 kl 18:15
-
Novellen Livlig fantasi införs här ett kapitel i taget. Inalles 20.
Den som leker får se, tiden an.

Livlig fantasi. Del 1, kapitel 3.



I vilket en person skall komma att utbrista något och sedan göra sig redo att berätta historien.

Följande samtal utspinner sig.

-The speed of light!
-Förlåt?
-The speed of light!
-The speed of light?
-The speed of light!
-Du menar...?
-The speed of light!
-Om det förhåller sig... snabbare än ljuset, då förstår jag.
-The speed of light!
-Ja, ja, det förklarar ju saken.

Något senare.
Om bara filmen suttit i. Vilken film, undrar du kanske. Eller kanske inte. Inte vilken film som helst förstås. Utan just den unika filmremsa som fångar ögonblick i händelsernas centrum. Var är den nu? På vift. Panorera här. Ljuset i mitten av scenen, tack. Här som förut låg ett polisbefäl, ligger nu bara en blodbestänkt pingpongboll. Verkar den sorgsen? Borde den vara det? Till och med de bitar av en äppelmunk som... Sitter numera fastkletade på en uniformsrock. Är den lilla bollen ensam? Är den gul? Spritflaskorna! Den blödande och skrikande gestalten, offer för kallblodiga rånmördare (försök till dråp, domar’n) fördes inte bort av tillkallad ambulans. Utan kastades i en fyllecell, levande mer än död. Jag menar, ett polisbefäl är ju iallafall ett polisbefäl. Allitid av större vikt (!) än ett levande mordoffer. Även om polisen väldigt icke levande är. En gråsparv som följer med kroppen in i ambulansen, sitter förgäves och väntar på att befälet skall sitta upp och lämna ryggen fri, i det han skall utbrista:’Bra gjort pojkar, en förnämlig insats!’
I den himmel han dock färdas till, finns det varken äppelmunkar eller spritflaskor. Ty han ankommer till rånoffrens avdelning, och där vilar ledsamheter. ’Rödbetor, kalops och potatis’, tänker han när han tar plats på det moln som tillkommer icke-här-hemma-hörande. Så somnar han och drömmer. Nu tror ni förstås helt felaktigt att här följer vi med in i drömmens värld. Men icke! Vi låter honom med väldigt egna ord berätta.

Spännande fortsättning i del 2, kapitel 1. Eller kanske inte...



Novell av lodjuret
Läst 96 gånger
Publicerad 2006-11-23 kl 14:26

egentligen fjärde kapitlet av tjugo, men jag vill gärna röra till begreppen något...

Livlig fantasi del 2, kapitel 1.


Hrm. En sådan stor publik! Inte är han van vid att den består av gymnasieelever, och endast flickor dessutom. WOW! Eller misstar han sig? Är det kanske en hop transvestiter på möte i klubben? Gäspande griper han av vanans makt efter något att hålla sig i. Men... vart har det förbankade kopplet tagit vägen? Och uniformen sedan? I talarstolen står han iförd bh och trosor av rent silke! Över detta en genomskinlig regnkappa av plast. Han darrar. Drömmer jag? En gråsparv sitter på kanten av talarstolen. Om den varit en spritflaska ändå! Och plötsligt kastar han sig fram. Vrider nacken av fågeln och dricker sig plakat på Karlshamns flaggpunsch av finaste sorten. ’Någonting kan spricka och gå sönder’, tänker han. Bäst att tömma hela flaskan. Men en flaggpunsch leker man inte med, minsann. Hans ögon börjar rinna. Rinner gör också snålvattnet i hans mungipor. Eller är det sprit? Alldeles bestämt är det det. Den döda fågeln vrider sig i handens grepp. Fågelns ande vill tillbaka till det forna livet. Kampen blir dock kortvarig, ty punschen är plötsligt inte längre punsch, utan ketchup! Fågelns hjärta blöder för en sådan ensamstående publik. Flickorna står upp, klappar händer och ropar, ’Da capo, da capo’. ’Är detta sant?’ Tänker en tax, insmugen i aulan av en hundfanatiker till transatlantisk demagog. Demagogen snyter sig i fingrarna och se, till ingens häpnad har hon snutit ut en tusenkronorssedel ur ena borren. ’Är detta sant?’ Tänker ånyo denna anmärkningsvärt spirituella tax, vi nyligen gjort bekantskap med. Det som ingen förstår är att även taxeringsintendenter kan tänka sig att gå ut med hunden på promenad i morgondiset. Mannen på molnet, förutvarande polis, pratar i sömnen. Endast fragment av vad som blir sagt uppfattas av offren på molnen intill. ’Sade han något om äppelmunkar?’ läste den blodige ur sina anteckningar på vänstra ärmen. Andäktig tystnad råder bland molntapparna. Var och en som någon gång haft till uppgift att tappa moln, vet precis hur tung och hedervärd denna uppgift verkligen är. Taxen sniffar försiktigt på fallfrukten. ’Det smakar ju inte ens, och än mindre ser detta ut att vara...’ tänker den... ’rödbetor’. En generalmajors rödhåriga dotter kan inte hålla sig i bänkraden, utan åstadkommer en liten sjö på golvet i aulan.


Novell av lodjuret
Läst 85 gånger
Publicerad 2006-11-24 kl 01:22
-
Novell i cirka 20 kapitel, skriven våren och försommaren 1995, nu föreligger den i sin tredje upplaga.


Novellen Livlig fantasi del 2, kapitel 2.


’Äntligen något som påminner helt litet om sol’, tänker taxen. Samt iakttar med förundran en gul pöl , på det annars helt vita golvet. Och den sprider värme, upptäcker hunden belåtet. Den gula lilla sjön tar alltmer fast form, stiger likt ånga i form av en stor gul och platt slant mot ljuset. Slanten slinker ut genom glaset i ett tillbommat takfönster, sätter sig som en glödande punkt på himlen. Offren på molnen rynkar på näsan åt lukten, men drivs att flytta molnen närmare på grund av den värme solen utstrålar. Nu kan en ju tycka att mannen på gatan, som bär allt av bekymmer ändå på sina smala axlar, skulle bry sig mer när han känner en droppe falla honom på näsan. Men kan en kräva det? Allt han förstår är denna enda droppes hela (för just honom) innebörd. Nej, nej, inte nederbörd. Han inser predis då att han skall börja sin stryktipsrad med ett kryss. Nästa droppe faller på hans vänstra öra. ’En etta’, tänker han förnustigt. På detta vis kommer han att fortsätta gynna staten via tipstjänst samt vädrets makter. Men så är också detta en helt annan historia. En fyllecell, som blott är en fyllecell och ingenting annat, är ändock en fyllecell. Om än belägen på polisstationen. Mannen beräknas ha nyktrat till nu. Som hade han tryckt i sig en hela Karlshamns flaggpunsch. Istället för att vara ett ännu vid liv varande offer för våldet i city. Hur en vet att livet tilldrar sig i city? Tillräckligt tilldrar sig redan ändå där. En tilldragande flicka går på gatan. Hon går där och dagdrömmer om att få ta hand om någon i sitt liv. Är hon ett offer? Kommer dagen i hennes liv då mannen hon söker dyker opp? Vem vet. Inte du. Vem vet. Inte jag. Ut ur en port raglar en ung man. Polisen har inte längre något att anföra eller tillägga. Gatans sten hälsar honom och en bil som kör genom en pöl. Vattnet stänker uppå benen hans. En råtta kilar kvickt om hörnet, skjutandes (pang, pang och så några tjutande ricoschetter längs gatans stenfasader) framför sig en vagn med morgontidningar. Två budbilar krockar, fast inte med varandra. Med en brödbil och fyratusen kilo hamburgare på väg till Mach Tonvalls. Inte hamburgarna, men väl budbilarna. Den unge mannen tar av sig sina byxor, vrider ur dem och klär sig i ett huj.
När han rätar på sig igen möter han blicken från en flicka med drömmande ögon. Här kan en förledas att tro texten ’Och så levde delyckliga i alla sina dar’, avslutar denna historia. Det är inte alldeles på pricken. I själva verket slutar den aldrig. Precis som universums eländiga rymd. Men korven den har två. Det vet ju var och en som någon gång kunnat med att tänkas sig in i hur att vara tax.


Novell av lodjuret
Läst 82 gånger
Publicerad 2006-11-28 kl 19:51
-


Novellen Livlig fantasi Del 2, kapitel 3.


Mannen i talarstolen är först alldeles överväldigad av dessa stående ovationer. Kanske främst med tanke på diverse vackert mönstrade och hårt utspända blusar... diverse blossande röda ansikten... samt blodsprängda ögon. Mannen i talarstolen drömmer, detta är hans dröm. Lyckligt ovetande som han är, rent ut sagt omedveten om. Att det är en dröm alltså. Han lever (fel ordval just här kanske) i den tron att det är en verklighet, om än möjligen en alternativ sådan.
En telefon ringer. Någon hörs lyfta en lur.
Följande samtal utspinner sig.
-Hans bror.
-Förlåt??
-Hans bror.
-Vem är det som talar?
-Hans bror.
-Och vem vill jag tala med?
-Den ni vill tala med, talar ni inte med, ni talar med hans bror.

Flickan i den röd- och vitprickiga blusen kliar sig på näsan. Hennes sockor har hasat ned nu igen, skymmer ett par glansigt röda sandaletter. I hennes tycke är mannen i talarstolen bara ännu en man i en talarstol. Mannen i talarstolen förstår detta. Men för honom är denna hord av unga kvinnor, en enda stor fröjd för ögat. Så han struntar i vad de eventuellt tänker och tycker om hans person. (För att inte säga om hans person). Det är någonting han har tänkt säga. Vad kan väl det ha varit? Under tiden som han undrar detta, underhåller han sin publik med påhittade anekdoter om sitt liv som polis. Det tycks honom oemotståndligt att stå där och fläta ett nät av lögner. Ändå har han kunnat ta något ur den verklighet han upplevt som ej helt trist eller ens overksamt varit. Han far ut i sidospår och trasslar in sig i logistiska haranger. Betänk att detta är en dröm. Han rår icke själv över händelseförloppet. Flickan med de drömmande ögonen, tittar upp i den unge mannens ansikte. Ty nu har han rätat på sig. Luften känns plötsligt så klar och ren. Inga andra ljud än ystra fåglars sång, tränger igenom den för stunden frusna ljudbilden. Hon minns tonerna av en snutt musik ur en film. En kärleksfilm om ett ungt pars möte. Inom sig ler hon åt sig själv. Utåt ler hon fånigt åt honom. De bara står där och ser på varandra.

Läs gärna den spännande fortsättningen i Del 3. kapitel 1.

Novell av lodjuret
Läst 68 gånger
Publicerad 2006-11-29 kl 20:19
-
Novellen skrevs 1995, är i 20 kapitel och läggs här ut kapitelvis då och då, för att läsaren skall slippa med prövningen att försöka läsa ett fyrtiotalet sidor i pocketformat på en enda gång.

Novellen Livlig fantasi Del 3. kapitel 1.


Nu har ögonblicket kommit för dem att fatta varandras händer. Att förena sina kinder i ett blygt närmande som skall leda till en puss, en trevande kyss. En lidelse. En passion. Innan den unge mannen tillåts släppas ur fyllecellen, får han varken tillfälle eller ens tillåtelse att tvätta sig eller borsta sina tänder. Ändå blir han trugad att äta två kanelbullar, som legat en vecka att döma av smaken. Samt att tömma den sista slatten ur kaffekannan. En svart sörja som till minst hälften nog består av bränd sump. När han nu står inför sitt livs kärlek, samt ett äventyr på hög nivå... Tvekar han då? Alls icke! Tänker du säkert, skakar på huvudet. Du vet inte hur rätt du har. De slingrar sig om varandra som mjuka maneters böljande, möts i en känsloladdad kram. Deras unnar söker varandra likt kaka söker maka. Hennes bankande hjärta är ett skenande tåg. Någon drar i en växelspak. Nu är tåget plötsligt inne på ett annat spår. Flickans ögon! Däri dansar vackra lågor av en stark eld. Hennes långsmala hörntänder sticker hål på halsens hud. Hon dricker hans blod. Hon får honom strax att dricka även hennes, innan han för henne går förlorad. Se där konsekvensen av att blicka för djupt in i en oskyldig ung mans ögon. Just som flickorna i aulan börjar tycka att temperaturen börjat närma sig det outhärdliga, på grund av hettan från en främmande sol... och därför lockas att ta av sig och slänga sina kläder framför sig, hopkramade till bollar (kläderna alltså). Just då stiger det en liten nisse i orangeröd luva över tröskeln till tid och rum. Han ställer sig inom räckhåll och börjar åstadkomma en serie trolleritrick. Men han gör det så långsamt att ögat knappt hänger med. Barbröstade unga kvinnor med svällande barmar och blossande kinder, förvandlas plötsligt till högröstade slavinnor, vilka tillber den lilla nissen. Med viftande armar, till synes helt utan vare sig sans eller moral. Utom en liten klick flickor på bakersta bänk. De sitter där lugna som filbunkar. Om de är skyltdockor? Nä, de e rom inte. Men de ser inte så bra utan glasögon. Glasögonen har de trampat på förut, när de stampat och skrikit ’Da capo, da capo’.

Novell av lodjuret
Läst 66 gånger
Publicerad 2006-11-30 kl 02:37
-



Novellen Livlig fantasi. del 3. kapitel 2.





En myra letar sig in i aulan, över en tröskel av tidstypiskt trä. Sedan den med fog och berått mod kravlat sig förbi aderton intet ont anande spindlar, sju på gatan överkörda och en levande snigel, två sovande katter samt ett paraply med doppsko av rent silver... såsom bara en dröm kan blekna bort, börjar sceneriet att ömsa skinn i polismannens av tankar tätt trafikerade hjärna. Han befinner sig i en liten eka på öppna havet, alls icke på ett grönt fält till cricketplan. Vågor bahagligt skvalpa mot ett skrov av trä. Alls intet skrovmål. Havet är blott en grönskimrande hägring. Ekan har strandat på en vågkam av sand i öknens utkant. Han (polismannen) hör havsvågor skvalpa behagligt, men det är alltså en villa. Med svimmingpool nedanför altanen. I poolen ligger det en tioårig flicka på en gymmimadrass. Hennes händer pendlar i vattnet, vilket får madrassen att röra sig än hit och än dit. På en sten i själva trädgården, sitter det en man och drömmer, Han var polis när han ännu var i livet. Nu drömmer han i drömmen igen. Att han i själva verket sitter på ett moln och drömmer om en villa, trädgård, pool... Det har han lagt på ett annat plan. För nu ägnar han sig åt drömmeri i sin dröm. Vart tog salen med alla flickor vägen? Är dvärgen där? Än nissen? Och myran, hur gick det för den? Han letar i skrymslen och vrår efter en öppning, en dörr, ett fönster. Det är som om ju mer han stretar och drar efter någonting minsta gripbarhetens gemensamma närmnare så drar det sig undan i ett hörn som ett litet gråtande barn. Den unge mannen reser på sig och gäspar. Han tittar på flickan på bänken. Hon sover ännu. Han delar hennes läppar med fingrarna. Tänderna ser helt vanliga ut och något blod i hennes ansikte ser han inte till. Var alltsammans blott inbillning? Är han inte död? Flickan rör på sig nu. Vaknar hon? Solen tittar ned på dem genom grenverket. Så gul den är, och vilken värme den sprider! Den unge mannen sträcker på sig som en väl utvilad katt. Lojt vilar han med armarna bakåt mot den grönmålade parksoffans rygg. Solens strålar reflekteras i en genomskinlig glasbutelj.

Läs gärna den rafflande fortsättningen i Del 3, kapitel 3.



Novell av lodjuret
Läst 72 gånger
Publicerad 2006-12-01 kl 12:30
-

Novellen Livlig fantasi del 3, kapitel 3.


Det var en tom spritflaska som konstigt nog inte krossats av att ha slungats iväg. Den hamnade i gräset förstås. Det är ett rött och vitrandigt segel på flaskans etikett. Den unge mannen böjer sig ned och trycker en kyss på flickans panna. Handen smeker håret och kinden. Vilken lustig liten uppnäsa hon har. Pluttig, som på ett litet barn. Nu sträcker hon på sig, suckar tungt och slår upp sina ögonlock. Munnen bjuder honom sitt leende med rader av visade tänder. Hon plockar med ena handen upp en bit av en trasig spegel, från gräset och visar honom. Inom henne stiger skrattets bubblor till ytan och hon fnissar befriat. ’Inga märken på halsen som från bett’, tänker han. Han stirrar på rodnaden från ett kyssmärke. Men... upplevelsen och minnet av den...? Han kunde ha svurit på! Och elden i hennes ögon? Dansar lågor i dem ännu? Hennes ögon strålar ikapp med solen. Men glittret i dem är inte eld. Är han besviken? Kanske inte. Ibland har han önskat sig odödlighet. Igår... var igår. Kanske är han inte besviken. Livet leker. Skall han ta sitt förnuft till fånga? Hur är det Shane säger? Kan grisar flyga? Du förstår, Shane är bara en av åtta engelska kusiner. Den unge mannen, vars namn du inte vet, har också ett namn. Han heter Göran Persson. Vad flickan heter? Irma Skylth- Johnson. Hon brukar säga ’Jag heter förvisso Irma, men jag skyltar inte me’et.’. För så brukar hennes pappa prata, när han presenterar sig. Han vars namn inte är varken Irma eller Göran. Han brukar prata så för det mesta, till den övriga familjens stora förnöjelse, utåt sett i vilket fall. Han är eller har, men skylthar inte med det. Nu tror du förstås att just engelska grisar har vingar. Men svin bär väl inte gloria? Den unge mannen gnider sin kind mot hennes. Kysser henne ihärdigt och känner plötsligt hur tom hans bakficka känns. Han känner med sinnet i ficka efter ficka. Efter plånboken. Men så minns han. Han har inte burit plånbok sedan den gången. Då han såg en kalv ligga död i hagen i England, hemma på kusinernas gård. Hur Shane frågar honom om hans plånbok är av kalvskinn. Eller frågar han bara ’vill du ha en plånbok i kalvskinn?’

Väl närmast grotesk fortsättning följer i del 4, kapitel 1.



Novell av lodjuret
Läst 52 gånger
Publicerad 2006-12-02 kl 12:54
-
Nov ellen Livlig fantasi går här som följe tång i 20 kapitel


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 1.


Men Göran Persson ratar plånböcker, också dem av plast. Han har sina saker i en påse av nylon, innanför halsen. Åtminstone innanför halslinningen på sin t-shirt. Han vägrar, att som sin far blott ha skjorta och slips med nättröja under. I vanliga fall. Just nu har han en skjorta över t-shirten och kostym, över ena armen. Eller har han det? Kanske har han i smyg satt på sig kläderna och gjort dag? Vem vet? Följande samtal utspinner sig. (Utspelar sig??)
-Om det är fredag idag, vad gör du då imorgon?
-Det är hellre tisdag. På fredag är jag upptagen.
-Okay, vi säger tisdag. Vad gör du på lördag?
-Det är inte tisdag, det är lördag. Igår var jag upptagen.
Vad som vidare sägs hör han inte. De båda parkarbetarnas samtal följer dem åt längs grusvägen och nedför en backe, bakom ett lätt ljudisolerat trädgårdsskjul. De jobbar kanske övertid över tid? Eller så utspelar sig historien i så kallad historisk tid. För historisk tid är ofta bäst? Motorers surr bryter en envis och lätt irriterad tystnad, som vore den purken, morgonsur och villig till trätor. Någon slår upp en dörr, som andra annars skulle ha valt att slå upp en tunna vin någonstans i Champaigne-distriktet i Frankrike en tisdag i april, någonstans i byggnaden. Ljudet av springande fötter hörs, (och nej, det är inte stjärngossarna som försovit sig till decembermorgonens alla luciatång) det är ljudet av en barbent pojke med händerna fulla av fjärrkontrollen till en båtmodell samt båtmodellen själv, iklädd badbyxor, cyklop, snorkel och simfötter (skall fjärrkontrollen möjligen på maskerad i afton dans?) kommer glidande och fridstörande allt närmare en pool med tempererat vatten och en tioårig flicka på en gummimadrass. Före detta kommisarien slår upp sin ögonlook. Vad är det han bör tänka på härnäst? När en kommisarie sitter och drömmer, vill han göra detta ostörd.

Väl närmast barbarisk fortsättning i nästa avsnitt, i del 4, kapitel 2.


Novell av lodjuret
Läst 85 gånger
Publicerad 2006-12-03 kl 12:50
-
Novellen Livlig fantasi i 20 kapitel, presenteras här ett kapitel i stöten.


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 2


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 2.

Jovisst, en aula full av flickor. Han dricker en Karlshamns flaggpunsch som plötsligt smakar ketchup. Stryk det. Backa i manus. Han vill inte. Gråsparven sliter sig och flaxar mot taket. Mannen stirrar på en flicka som petar sig i näsan. Hon tar ut fingret, för upp det i ögonhöjd och betraktar sitt byte. Så stoppar hon fingret i munnen och tuggar eftertänksamt, som på ett mycket litet bubbelgum. Mannen ryser lätt, men fascineras av och avundas henne den lilla men modiga handlingen. Själv känner han sig för gammal för några spontana brott mot konventioner och moral. Ändå är det ju bara en dröm. Men vet han det, så säkert? En dröm i en dröm, är ändå bara en dröm. Skall han någonsin komma ut ur den? Tillbaka till vad? Vilket liv de för i bänkraderna! Är det för en myras skull? De pratar och skrattar i mun på varandra i ena ögonblicket. I nästa sitter de alldeles lugna och stilla en stund. Så plötsligt smeker de allesammans sina svällande bröst, i väntan på en liten? För att provocera honom? Av plötsligt påkommen trånad? Det går omkring en nisse på scenen. Han utför sina tick i slow motion, så att ögat knappt hänger med. Någon musik kan mannen inte höra. Men stämningen är som vore etern fylld av en körsång, sjungen av de allra som mest ljusa, tunna, sköra röster. Det är varmt i aulan. En odör av dofter svallar som vågor fram och åter. Som om svett och instängd luft istället vore olika sorters dofter av rosor och andra blommor. Mannen letar i sin svarta väst efter pipan. Skinnkläderna, hur de nu kommit på honom, stramar lätt. Och den blå skjortan är våt mot huden. Han fuktar sina läppar för att tala till publiken. Kommer de att höra hans tankar i överförd form? Kan en göra sig förstådd i en dröm? Han fingrar på snodden till det gamla fickuret i silver. Han talar inte längre om anekdoter och svunna tiders bedrifter som polis. Istället citerar han Yeats och andra skriftställare. Eller är namnet kanske Yates? Han struntar i vilket. Orden är inte dem han tänkt låta trilla sig på tungan. Istället tränger tankar från en annan själ in i hans huvud och talar genom hans mun. Så högst egendomligt. Han ser dock att flickorna lyssnar andäktigt.

Fortsättning följer i del 4, kapitel 3.





Novell av lodjuret
Läst 58 gånger
Publicerad 2006-12-06 kl 12:36
-
Novellen Livlig fantasi i 20 kapitel, lägger jag ut här kapitelvis.


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 3.



Kommisarien känner sig upprymd och han känner att han vill hjälpa orden på traven. Han börjar gestikulera. Solen, ser han plötsligt, skiner som en spotlight via en annan byggnads fönster in i salen. Den belyser en klick på tio flickor. Dessa fäller upp sina stolsitsar i det att de reser sig upp och går ned till scenen i gåsmarsch. Väl där börjar de att dansa såsom vore de älvor. De bär sina blusar i händerna och sveper dem som slöjor genom luften, om och om igen. Han blir alldeles tagen av deras kroppars rörelser. De gungande bröstens rörelser, benens dans, deras stolta huvuden som sträcks och böjs allt eftersom de dansar. Vart tog nissen vägen? Och myran sedan? Han börjar sjunga en mycket gammal hymn. Orden är inte hans, men vad gör det honom. Han brukar ha en sådan skrovlig röst, nu är den plötsligt klar och ren. Inte behöver han skrika heller för att höras. I bänkraderna har flickorna börjat att gunga från sida till sida i vågor, fattande varandras händer. Den unge mannen (vi kan kalla honom Göran, flickan kallar vi... låt se nu...jo Irma.) vill inte sitta stilla längre. Samtidigt skulle han vilja han någonting att äta. Ett äpple eller kanske en halv frukost. Han fattar flickans händer, de beger sig ut ur parken. De följer efter en man på gatan, som vore de osynliga änglar. De kommer in på en gård, efter att ha travat fram längs några kvarter, som i jakt på en ultimat upplevelse i hälarna på en helt vanlig man. Väl inne på gården stannar de till och iakttar mannen genom trappens fönster mot gården.
De ser honom försvinna varje gång han hamnar på ett lägenhetsplan med förmodade dörrar på. Två trappor upp kommer mannen , sedan viker han av åt vänster. Göran och Irma tar sig in genom porten och står en stund senare framför den stängda dörr bakom vilken de anar att mannen nu finns. Irma sträcker ut ett av fingrarna på sin vänstra hand och ringer på. Det är alldeles tyst. Inte minsta ljud hörs. Är dörrklockan trasig tro? Hon låter fingret ånyo tryckas mot knappen, hon håller kvar fingret precis lagom för att åter kunna trycka in den vid behov. Knappen är svart och rund. De dröjer en stund, men sedan vänder de sig om för att gå. Då öppnas dörren mitt emot av en dam i trettioårsåldern.
-Vill ni inte stiga på och äta frukost med oss? Yttrar hon leende. De stiger tysta över tröskeln till ett litet himmelrike. Medan taken i rummen är helt vita, är golven röda av blod. Regnbågens alla färger skiftar in i varandra längs väggarna.

Väl närmast märklig fortsättning i del 5, kapitel 1.

Novell av lodjuret
Läst 59 gånger
Publicerad 2006-12-06 kl 12:42
-

Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 1.


På vilka sitter små tavlor i olja, med motiv av himmel, hav, trutar, måsar, fiskar, träd, gräs och buskar. Allt så levande målat och återgivet att de kan se liv och rörelse i bilderna. Kvinnan för in dem (tag av skorna här) i en stor matsal, där möblerna går i vitt och svart. En familj sitter samlad kring ett svart bord, med vita stolar arrangerade i ett praktiskt mönster runt om så att de går att sitta på. Göran sätter sig i kökssoffan bredvid mannen i familjen. Irma placerar sig bredvid kvinnan, i familjen. Fem barn flankerar dem.
-Så bra att ni kom nu, vi väntade på er. Börja nu genast att mätta magarna. Det är mannen som yttrar dessa ord, medan han häller upp en het dryck i de koppar som står samlade framför honom. Girigt griper barnens händer efter vad som dukats fram till frukost. Drycken visar sig vara choklad, gjord på riktig mjölk och kakao. Irma griper efter smörkniven när kvinnan slår henne lätt på handen så en helt liten men lätt rodnad uppstår.
-Åja, barnen först. Yttrar kvinnan. När barnen låtit mätta sig får de vuxna äntligen börja breda sig sina smörgåsar. En fluga surrar i taket. En gammal vävstol står helt stilla i ett hörn av nästa rum, helt synlig som den är genom en öppen dörr. Så förargligt. Detta dessutom mitt i frukosten. Göran för ned skeden i filen och rör försiktigt ned mysslin i den. Ett av barnen mitt emot honom, en flicka i gott och väl fjortonårsåldern, tar en sked fil och myssli, lutar skeden lätt bakåt med pekfingret medan vänsterhanden håller skeden. Så plötsligt släpper fingret sitt tag och skeden sprätter iväg blandningen på Görans kind. Han svarar med samma mynt, utan en sekunds tvekan. Plötsligt far olika sorters mat kors och tvärs över bordet. Plötsligt inser Göran att de alla bara är barn. Han ser hur kvinnan bredvid Irma kastar sin kopp med ljummen choklad över Irmas blus. Samt hur Irma besvarar attacken genom att ta en macka med smör och marmelad på, kletar fast den i kvinnans yppiga urringning. Göran tar handen full av leverpastej och kletar in ansiktena med på flickan och pojken bredvid sig på höger hand. Faderna greppar då Görans tallrik och häller den upp och ned över Görans huvud. Göran blundar automatiskt. Då han öppnar ögonen igen är allt precis som innan matkriget bröt ut. Han har svårt att tro sina ögon. Allting, bordet och familjen är helt rena, som om det aldrig tilldrog sig, det han nyss blundat för. Göran ser ut genom ett fönster. Himlen är ljust blå.
-Kan grisar flyga, frågar han sig. Ingen tycks ha hört hans ord. Den sista tuggan av smörgåsen tar vägen in i munnen på honom, sköljs ned av choklad. Han undrar i sitt stilla sinne över om kommisarier kommmer till himlen. Undrar vilken sektion de sorterar under i så fall. Skallet från en hund hörs nerifrån gatan. Den kanske också vill ha ett ben att gnaga på? Den unge mannen låter sina tankar gå sin egen väg. Kraset från ett äpple får honom att slita blicken från fönstret. Alla de andra sitter med varsitt äpple i handen och fruktfatet är tomt. Han tar en banan istället. Frukten blir överräckt till honom med ett blygt leende från en liten flicka i rödrutig bomullsklänning med vitt skärp. Göran ser vantroget på när var och en i familjen äter upp hela äpplet. Rubb och stubb, utom själva skaftet. Irma då? Jo, hon följer begeistrat deras goda exempel.

Remarkabel fortsättning i del 5, kapitel 2.

Novell av lodjuret
Läst 59 gånger
Publicerad 2006-12-06 kl 12:47
-

Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 2.


Göran ser för sin inre syn hur han ser sig tvungen att äta upp bananskalet också. Istället går han ut i köket och lägger skalet i sophinken under diskbänken. I samma utrymmer ser han att en nisse byggt sig en koja. Den unge mannen kliar sig på ögonlocket, går sedan på nytt in i matsalen. Där är tomt sånär som (på Ingeborg?) på Irma som sitter och ser ut genom ett fönster. Hon vänder på huvudet, ser på honom och utbrister ’Hittar du något ätbart i köket’? Plötsligt känner han hur tom och ihopdragen magen är. Han undrar förstrött över vems lägenheten är. Han hör hur det rasslar i brevlådan ute i hallen. Säkert bara en hög med reklam. En gråsparv flaxar i taket. Irma fattar honom i armen och de går tillsammans ut på balkongen. Där står det ett bord med vit duk, dukat för två. En flaska champagne står i en kylare av silver, med en tjock kökshandduk av siden virad kring sin kropp av grönt buteljglas. Där ute skiner solen, luften är behagligt varm med blott en sval bris då och då över balkongens höjd. Plötsligt hör de en röst mana på dem. ’Sitt, sitt, för all del’. Kvinnan står bakom dem nu, med en skinnklädd meny hopslagen i ena handen och i höjd med axlarna. Som höjd till slag, mot en ilsket surrande fluga. De är sugna på varsin Pepsi med is. Kvinnan ger dem menyn och går sakta sin väg. Den unge mannen ler glatt mot sin tös.
Polismannens röst stiger och sjunker. Åh, det är frihet att kunna sjunga så. Han som alltid kunnat sjunga i sina tankar. Men aldrig med en röst som hörs ljuda från läpparna. Han ser vågorna, i bänkraderna, gunga framför sig. Samt flickorna som dansar på scenen likt älvor, utan minsta tråd på kroppen. ’Är detta en dröm? Om inte så drömmer jag!’ Tänker en tax förnumstigt, för sig själv och förundrar sig över hur människorna bär sig åt. ’Där står det en gubbe som tror att han kan sjunga, och där dansar kvastar som vore de älvor i en ring’, mumlar taxen försiktigt i skägget. Mannens sång tar slut. Han blundar och öppnar ögonen igen. Nej, ingenting har förändrats. Men vänta nu. Flickorna dansar inte längre. Är dvärgen där? Flickorna avancerar mot polisen som var kommisarie men nu blott är en skugga av sitt rätta jag. De lyfter honom (som man lyfter en fotbollshjälte till skyn) med gemensamma krafter. Som en fjäder kastar de honom upp i luften. En, två, tre gånger, som om de hyllar en hjälte. Men vad händer nu då? De fjättrar honom vid en stång, som vore han en gris, färdig att grillas över öppen eld.

fortsättningen står att läsa i del 5, kapitel 3. I vilket en av två saker kan inträffa, den ena strax före den andra.

Novell av lodjuret
Läst 102 gånger
Publicerad 2006-12-10 kl 12:48
-

Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 3.




Vad skall de välja för något ur menyn? Göran pekar på en efter en av de läckra rätterna och kvittrar något litet om var och en av dessa. Irma är lockad av att välja ostron, men överger så den idén efter någon tvekan. Hon skall äta skaldjurssallad som aptitretare. En entrecote med tjocka smördrypande gula pommes frites och bearnässås till. En Napoleonbakelse till kaffet, så en cigarr till konjakken.* Hon snyter sig i rockärmen och bemästrar sin lust att ta sig en pris grovsnus. Nedanför balkongen ser hon en morgontidig råtta skjutandes en kärra morgontidningar gatan fram. Själv sitter Göran Persson och nyper med fingrarna i bordsduken. Vilken flicka han har till bords!! Han får någonting lyriskt i sin blick. Vad bryr väl han sig om råttor som skjuter kärror med morgontidningar framför sig? Det finns ju betydligt viktigar saker här i världen. Se där kommer pepsin och isen, vinet och osten, ostronen och brödet. Men... vem sjutton har beställt ostron? Inte han, det är då ett som är sä... Så minns han med ens! En gång i tiden har han varit en helt liten gosse, vilken plägat följa sin moster ut i vida världen på olika lov, mest till Frankrike. Men vad i hela världen har det med denna historia att göra? Platt intet! Det verkar som om maten är på gång nu. De sätter i sig pizzasalladen och grimaserar mot den beska smaken. Skall strimlad vitkål verkligen smaka så här? Annat vore det med litet spansk peppar till! Vad varmt det är i solen. Göran Persson tar av sig sin jeansjacka. Strax därpå följer västen, skjortan, slipsen och den över magen kort klippta t-shirten. Fram kommer en solbränd överkropp med spelande muskler och en kokosmatta av brunrött hår i armhålorna. En knappt skönjbar matta av hår växer glest över muskelmassans hud. Så där, det var mycket bättre. Hans ärrade bringa bringar Irma att se på honom med nya ögon, fuktiga läppar coh något vilt i sin skelande blick. Är det snålvatten en kan se rinna i hennes mungipor?
Polismannen som sitter på en sten i trädgården, vaknar med ett teatraliskt ryck. Vad ser han då? Om inte två syskon kivas i en pool tempererat vatten. Flickan vill ligga och sola i fred. Pojken vill köra sin båt, i samma vatten. Han struntar i hur högt motorn surrar. Det hör ju till när båten flyger fram över vattenytan. Käbblet ackompanjeras av stänkande vatten och högljudda rop, ja skrik rentav. Här som nyss var så fridfullt. Ändå är också detta bara en dröm. Som ni vet är mannen ifråga död, har kommit till himlen, blivit sittande på ett moln. Och så har han somnat. Nu drömmer han att han drömmer. Och i den drömmen är han vaken. Tror han. Han förstår ju inte att det bara är en dröm, en av flera, mer eller mindre sammanhängande. Mer eller mindre sannolika. Solen skiner och han är full, av ren livsglädje.

*Irma uttalar alltid konjak som konjakk, en ren och oförfalskad tradition, en styggelse, endast för att reta gallfeber på envar självutnämnd ordpolis.

Otroligt festlig fortsättning i nästa kapitel, vilket kan tänkas avhandla skillnaden mellan grönt och rött. Eller inte göra det.
Läs alltså även del 6, kapitel 1.

Novell av lodjuret
Läst 65 gånger
Publicerad 2006-12-11 kl 18:54
-
Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 1.

Polismannen tycker att livet är skönt. Om än luften är fylld av skrän och ...ooops... vatten! Det där var en rejäl stänkare. Pojken har invaderat systerns läger och nu drar han av alla krafter i luftmadrassens ena långsida, som ville han sänka den helt och hållet. Flickan gör en överhalning och sjunker ned under för tillfället upprörda vattnets yta. Men hon är inte den som ger sig. Hon simmar glatt fram till båten som kör runt, runt, runt, runt och dessutom runt. Där! Miss! Där! Miss! Där! Äntligen har hon fått tag om båten. Hon slungar iväg den bortom träden och rabatterna. I ett huj far pojken upp ur vattnet. Springandes bort, anar han redan tragedin. Polismannen tycker genast litet synd om pojken, men har han inte sig själv att skylla då? Vem vet, inte jag, tänker han och tycker sig höra ett svagt eko från inte alltför långt borta. ’Vem vet, inte jag’, låter det i vinden. Trapetsen över trädgården är bemannad, bekvinnad snarare. Modern sitter där uppe och går igenom och rättar gårdagens skrivningar för den skolklass hon basar över. Attans ungar, att de då alltid skall vara i luven på varandra. Nåja, det verkar ju inte så farligt. Än iallafall. De små liven. Hon blundar för ett ögonblick och suckar. När hon tittar igen befinner hon sig på cirkus. Skrivningarna faller ner som ett pappersregn mot manegen och hon uppfattar med ens hela situationens... Hela familjen är samlad däruppe under tältduken. De är de inte helt världsberömda Hotten Tottskis från Bra maht Puttra! Cirkusnumret de utför är komplicerat. De är försedda med både säkerhetslinor och skyddsnät. Men vad hjälper det? Någon träning har de inte av detta. Modern har gått en kurs under några veckoslut. Men de andra! Pappan har dessutom bara ett ben. Det andra är ett träben från strax under knäet. Fast i trapets är det kanske av mindre vikt. En babian kikar nyfiket på henne från första parkett. Och, upptäcker hon, hela publiken består av alla upptänkliga sorters djur.

omissbar fortsättning i del 6 kapitel 2.

Novell av lodjuret
Läst 68 gånger
Publicerad 2006-12-12 kl 14:20
-

Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 2

En giraff gäspar stort och sneglar på sin bänkgranne till vänster om sig. Häpet betraktar giraffen skogens konung snigeln, vilken hänfört betraktar cirkustältets innertak. Där under utförs ett nummer av sällan skådad art. Ett trött gökur i raden framför släpper sig högljutt. Denna udda symfoni av trenne släppta cd-skivor luktar! Är det en doft av mygel, eller rent av prygel? Men som gökur står för en fortplantningsförmåga av högre dimensioner, än exempelvis en väckarklocka, så höjs inga förargade röster till proteser. En tvättbjörn grymtar entusiastiskt ’Upplevelsen ligger i upplevarens egna sinnen’. Sedär. Intet fall av ansvar faller på artisten/utövaren av sagda konst alltså! Bekvämt i sanning. En ekorre inleder en dispyt med en förtappad samling svartmyror samt sen blånosad sälhona. Diskussiionen böljar fram och åter. En släkt på femtiotre elefanter hyssjar åt dem och en dristig elefantunge sprutar vatten på dem med sin elegant och för ändamålet svängda snabel. Hotar här att utbryta total anarki, möjligen? Vem vet. En mobil telefon väcker förtroende hos innehavaren, en svart slemmig igel av märkbara dimensioner. Dess infraröda signal kastar, ett för omgivningen, osynligt strålkastarljus omkring sig. Ljuskäglan bryts strax och följande samtal tar vid i för omgivningen ohörbara decibel.
-Blodtapparjouren, jourhavande assistentvikarie!
-Kvacksalvare Äckel Päckel söker audiens i Blodbankpalatsets svartröda salar.
-Jourhavande är havande, endast assistentvikarien besvarar påringning.
-Jag kopplar inte, kopplar ni, ni förtappade kopplare?
-Jag kopplar... av, med cirkus Skrikhus!
Vad som mera avhandlas förtäljer inte historien. Trapetsnumret lider mot sitt slut. Kvinnan i nämnda trapets, öppnar sina blå ögon mot himlen. Kvinnan glider via kabel, tackel och tåg, ned mot gräsmattans gröna. Helt på eget bevåg. Traven med skrivningar tar hon med sig in i huset. Nöjd med sin dag, sliter polismannen av sig solglasögonen, äter dem vällustigt och rapar sedan sin förnöjsamhet ut över nejden så högt att en örn dånar och far rätt ned i gräsmattan som en omvänd raket. De som vet något om att bli omvänd, torde veta att just örnar har studerat himlens möjligheter i väl närmast evigheter, släkte efter släkte. Skulle det i skyn finnas ett paradis för fåglar borde väl de om några ha stött sig med detta. Polismannen tuggar ännu på glasögonens bågar, under det att han skär sig i tungan. Hur förnöjt ses han nu inte svälja det från tungan strömmande blodet?

remarkamel fortsättning i del 6, kapitel 3.

Novell av lodjuret
Läst 69 gånger
Publicerad 2006-12-14 kl 19:27
-
Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 3

Där sitter de på balkongen i solens varma sken, äter sig mätta och fyllda av märklig tillförsikt. Saluterar varandra då och då i varsin skål, en skål från Kinas norra del och av flera hundra år gammalt ursprung. En handgjord skål från Gustavsbergs porslinsfabrik, daterad 1881, eller som tredje alternativ, en skål sjungen till en lärjunges lov då personen ifråga på sitt åttonde sportlov slagit ut mästaren i trestegstennis i slutna mästerskapen i Brassavilles tvillingstad Neapel i Italien. Rätt gissning bör skickas in för utgången av 1996, annars går prisen snus till en skattebefriad avgångsklass i Torshälla och de vinner på att börja pensionsspara redan nu, om de köper aktier i Bofors. Men vad gör Irma? Sitter hon och drömmer? Får någon veta det? Inte genast i vilket fall. Kanske senare. Nu utspelar sig plötsligt något alldeles vanligt. De vill beställa dessert. Kvinnan dyker upp som en gumma ur lådan, fast här ut ur väggen, dukar av bordet, försvinner därpå och dyker strax upp igen, denna gång ur en tavla av Marcel DuPont den äldre. Hon har menyn med sig i ena armhålan, vilket förklarar de färska droppar av svett som klamrar sig fast på omslaget, rädda för att trilla ned i ett oförskönat helvete i ett möjligt okänt ’det okända’, sänt i någon sjaskig och unken tvkanal. Vad är de nu sugna på att mumsa i sig? Varsin glasscup med färska jordgubbar, handplockade på en svensk odling nära Fagerhult, rån och tappade klickar med vispad grädde. Det skulle väl smaka fågel? Kvinnan, som åter igen står vid deras bord, blir alltmer genomskinlig och stiger mot solen likt rökspiralen från en nyligen påtänd cigarrcigarett. När hon så återvänder till balkongen, någon stund senare, ser de vilken fräsch nyponros hon blivit... Göran fånstirrar på henne som om hon ser ut att just ha klarat av att ta körkort på blott trenne lektioner. Så är emellertid inte fallet. Det tog henne tolv år att ta köpkort. När så glassen står på bordet, känner sig Irma snuvig.
Hon fräser ordentligt i näsduken, ut kommer något kletigt, gulgrönt. Vad skall hon nu göra av detta? Med en närapå omärklig rörelse, sveper hon ihop näsduken till en boll och för ned denna i sin väl tilltagna urringning. Oj, så heta brösten är. Så blossande heta kinderna är. Göran böjer sig hafsigt fram över bordet och ger Irma en blöt kyss. Men som hon vänder andra kinden till, hamnar denna kyss av plötsligt uppflammande åtrå, inte på munnen. Känslor pirrar sig väg genom deras blod, kropparna ryser av välbehag. De två älskande, omslingrande människorna betraktas av en på balkongens rundade räcke, av en sittande gråsparv. Finns här några smulor att picka i sig tro? Fågeln flaxar med vingarna och dyker ned mot betongens grå och skrovliga yta. Se där! Några brödsmulor som bara ligger och väntar på att hamna i krävan på en grå sparv. Göran känner en hand smeka sitt huvud. Hur handen öppnar sig, släpper ned isbitar i hans hår. Iskallt smältvatten rinner längs huvudets alla sidor. Glassen som de skulle sleva i sig står på bordet i breda cupglas, med mycket grädde och bär. Han känner hur den kalla glassen, den smetiga grädden och de väldoftande bären klibbar sig mot hans håriga bringa. Men han bryr sig föga. En het tunga utforskar hans egen heta, nyfikna munmuskel. Även Irma känner hur glass, bär och grädde pressar sig mot henne. Kletar sig fast vid hennes blus. Hon känner hur glassen och grädden smetar sig in i och ner i urringningen. Är detta kärlek? Eller blott en tokig dröm om kärlek? Full av upptåg och plötsliga infall.

Enastående fortsättning i del 7, kapitel 1.


Novell av lodjuret
Läst 76 gånger
Publicerad 2006-12-14 kl 19:30
-
Novellen går nu mot sitt slut, blott ett (1?) kapitel kvar, åtminstone av ursprungshistorien från för mer än ett decennium sedan, efter detta nu utlagda kapitel, detta är alltså det näst sista...

Novellen Livlig fantasi del 7, kapitel 1



En man sitter på ett moln och sover. Hur länge han suttit där är svårt att säga exakt. Är det mer än några korta ögonblick? Spelar roll någon tid här? Förmodligen inte. Annat än i form av väntan. Vad förväntas mannen då göra, då han vaknar? Kommer han att vakna? Svaren står kanske i stjärnorna att läsa. Han drömmer ju så ljuvt. När en människa är död, ställs det väl inga krav, eller gör det? Så låt honom sova ännu några korta ögonblick. Iakttagen bara av enstaka molntappar. Sådana som förebådar regn. Göran Persson rätar på axlarna och reser sig ur stolen. Kommer inte desserten snart? Han tittar efter kvinnan, mot köket till. Han är trött på att vänta nu. Han fattar Irma vid handen, tänker medan de avlägsnar sig ut ur lägenheten och ned för trapporna. Så egendomligt, tänker han och tar ut stegen när de väl kliver ut ur porten igen. Det sitter en finner i nacken. Det har han inte känt förut. Skjortan smiter tätt kring kroppen. Vad har den blivit våt av? Har det regnat, inomhus till råga på allt? Han tar fram ett äpple bakom Irmas ena öra och tar sig en rejäl tugga. Mums, mums, mums, det krasar när tänderna tuggar i det kraftiga fruktköttet. Vilken äppelsort kan väl detta vara? Det är osäkert, ingen vet säkert. Kan det vara...? Nä, troligen inte. Snarare då... Men ändå? Näää, troligen innnnte. Hmpf! Irma och Göran sneddar över gatan och slinker in på en krog. Trevligt ställe. Fina dukar med glasskivor på. Nu sitter de bänkade i soffan vid väggen mot gatan, med var sitt glas skummande öl framför sig. Mmmmmm. Det vet en ju att en får vänta något innan maten blir klar. Biffstek Mexicana, med massor av stekt lök och bearnässås. Ja, och massor av krispiga guldgula pommes frites. Mmmmm. Mmmmm. Mmmmmm. Mmmmmmmm.
En bit längre in i kroglokalen sitter det ett annat par och väntar på att få in mera dryckjom. Deras tallrikar bär spår av att de hunnit äta sina biffar med tillbehör endast till hälften. Detta är ju iallafall en typiskt vegetarisk restaurang, men förmånen av att allt som ser ut som, smakar som, kött, i själva verket består av, såja, protein. Vilka de som sitter vid bordet är? Greta och Torkel. De besitter egenskaper som vi dödliga knappt ens hört talas om. De vet inte om det än, men ute på gatan står det en gammal man som har blott trettionio minuter kvar i livet. Inte ens Göran anar vidden av katastrofen. För att inte tala om Irma! (För att inte tala om Irma!) Låt oss strunta i Göran och Irma för en stund. Nu ligger bollen hos Olga och Petra istället. Och vem tusan är nu Olga? För att inte tala om Petra! (För att inte tala om Petra!)
Tjaa... förstår du verkligen inte... Men vänta nu ett slag, står det inte en tidningskärra parkerad ute på gatan? Sitter det inte en råtta inne på caféet tvärs över gatan, spelar väl schack med en eller annan katt förstås. (Och vart tusan blev det av Torkel och Greta?) ...det är ju klart som korvspad. Fullt av ringar med fett på en annars väl härlig yta. Olga och Petra är såsom systrar för varandra. Ty de äro verkligen systrar till några människor, om än kanske inte precis till varandra. Vilken petig läsare du är! Vilka krav på perfektion och pretentioner du har!

Illuster avslutning av novellen i del 7, kapitel 2. Om en nu undantar den del av historien som fortsätter som en liten extradel i Bonus del 1, kapitel 1


Novell av lodjuret
Läst 53 gånger
Publicerad 2006-12-14 kl 19:35
-
Novellen Livlig fantasi
I vilket hela histiorien får sin möjliga förklaring, avslutning,
samt ett hot om en möjlig fortsättning som Bonus del 1, kapitel 1

Novellen Livlig fantasi del 7, kapitel 2



Nej, skärpning! Petra och Olga har en krog tillsammans. Där sitter nu våra hjältar/hjältinnor. De smörjer kråset, för att inte säga kruset. Inmundigar mat och dryck, med andra ord. Käkar. Munschar. Frossar. Lägger in. Skjutsar en ren. Gör en tur i gourmeternas lilla hemliga rike. Begår middagsmål på lokal. Intar en måltid. Åter och häller i sig av hjärtats lust. Jo. Tre svarta myror tar sig runt en svart sko ute på trottoaren utanför krogen. En gammal man tar sig för med att kliva rakt ut i gatan. En stor röd flyttbuss hinner inte bromsa. Den behöver inte bromsa, gubbfan är inte ens i närheten av den. Han blir i själva verket påkörd av en berusad cyklist (som får körkortet indraget på tre år) som kommer i hög fart och drar om en ambulans som kör i krypfart. Föraren hinner nog inte bromsa. Tänk att det då alltid skall finnas en ambulans i närheten, när en som bäst behöver en. Upprörande, på min ära, upprörande var ordet. sa Bull. ’Söndagsåkare’. vrålar cyklisten till ambulansens förare och dråsar omkull när cykeln far rakt in i en gammal man mitt i gatan. Cyklisten blir närapå överkörd av en ambulans som kommer körande i krypfart. Föraren hinner nog inte bromsa. Vidare kör ambulansen över en äldre man, två av tre svarta myror, vilka kletas fast i höger framdäcks breda mönstrade svarta gummi. Samt en skolklass från Turkiet och tolv nybakade fräscha kanelbullar. Skolklassen från Turkiet syns på ett färgfoto, som den gamle mannen också hållit så kärt och så nyss i. Kanelbullarna rasar ut ur en öppen konditoripåse som mannen dessutom hållit i. En påse av papper. Blodet... stryk det. Blodet strömmar ut över asfalten och rinner i rännilar längs gatan i breda band. Eller är det grisblod. Kanske hallonsylt. Det är väl inte en filminspelning, vad? Mannen och cyklisten går inte att skilja åt, de kastas in i ambulansen och hamnar bredvid tre andra trafikoffer. Varav en avsvimmad låghalt präst samt en kartong med prinsesstårtor. En skokartong från Didas A. Didas A. är den världsberömde sprintern, som huvudsakligen är berömd för att springa alla sina marathonlopp baklänges, iförd svarta handskar och guldimpregnerade platåskor från sjuttiotalet. Samtidigt i en helt annan del av staden, utspelar sig något som kommer att få (skall det visa sig) världshistorien att upprepa sig. Vad detta något är, är dock för tidigt att uttala sig om. En kvinna, som har tvättstuga, står och hänger upp tvätt i badrummet i våningen på tre trappor över gården. Det känns för henne som om något kommer att hända, ske.
Vad detta skall kunna vara, var det skall ske och när det skall utspela sig, tja, det har hon faktiskt inte den bittersta aning om. Joo, en aning har hon faktiskt. Förstås. En känsla, rättare sagt än gjort. Men (som det skall visa sig) detta är ju en helt annan historia. Och resten, det vill säga fortsättningen, får du baske mig allt tänka ut själv. För här slutar historien. Slut. F I N.

Fast det där tror du som läsare, förstås föga på. Du är ju redan utlovad en Bonus.
Så ses vi alltså igen, trogna vän och följeslagare, ännu en gång på vägen in i en annan dimension av verkligheten. Hej då och lycka till med broderierna.

Novell av lodjuret
Läst 62 gånger
Publicerad 2006-12-14 kl 19:39

Ps, jag minns inte om jag någonsin skrev den där utlovade bonushistorien. Å andra sidan finns ju den där serienovellen om djur i hufvudstaden att trösta sig med…