Det hade hänt förut. Hon lade handen emot hans kind och man såg sorgen målas upp över det vackra bleka ansiktet bakom det långa svarta håret. En tår bildades och sakta men säkert tog sig ner emot kinden för att sedan falla ner emot den bänk de nu suttit på i vad som kändes som en evighet. En evighet utan ord. Fastän hon nyligen vidrört hans kind med sin kalla hand, låtit de skakande fingertopparna treva över det numera kalla och stela ansiktsdragen, så förblev hon utan gensvar. ”Jag visste inte hur du skulle reagera, det måste du väl förstå? Jag ville bara att du skulle se mig som den jag är för dig.” Sakta kände hon hur värmen försvann under finger topparna då hon i en osäker rörelse tog sin hand och lade den i sitt knä under den andra. Hon kollade bort och hoppades att hon skulle få höra hans läppar forma de ord hon så osäkert visste om de skulle. Snön hade börjat falla och lade sig i håret som små moln för att sedan, sakta men säkert smälta, bara försvinna i takt med att hennes hopp tog slut. Hon hade sagt sitt. Hon kunder inte göra mer nu. Tvekande men ändå bestämt reste hon sig upp för att sedan gå sin väg. Snön hade lagt sig som ett täcke över den lilla parken på bara några minuter. Med små darrande steg stapplade hon därifrån för att efterlämna de spår av tårar i den djupa snön, de tårar hon inte längre kunde hejda. Längre bort från parken fryser hon till utanför ett skyltfönster. Hon tittar dömande i spegeln och torkar bort det lilla som fanns kvar av blodet runt hennes blå frusna läppar. Hon kände besvikelsen och kunde inte längre undgå att ta på sig skulden. Hon vek undan med blicken, blundade och gick därifrån. Tårarna frös till istappar emot de långa vackra ögonfransarna och allt för medveten om vad hon hade framför sig föll hon ner på knä vid ett av de stora träden intill husknuten. Vetande om att för alltid vara fast i denna tid. Evigheten slet sönder henne inifrån. Bit för bit. Hon hade inget val, förr eller senare skulle hon vara tvungen att resa sig upp och med den värdighet hon hade kvar, gå därifrån, att ännu en gång lämna allt hon byggt upp bakom sig och börja om på nytt.