Hanna drack glupskt ur vattenflaskan. Höstsolen sken in genom badhusets generösa fönster. Vattnet kring midjan kändes varmt efter de två avslutande vändorna crawlsim. Svalkan på överkroppen var välkommen.

Hon tog tag i kanten av bassängen och drog sig upp. Det var alltid en utmaning att dra sig upp den där höjden, men det var just därför hon aldrig valde stegen. Hon visste inte riktigt om det var inför de andra i simhallen eller inför sig själv som hon gjorde det där. Om det nu gick att skilja åt.

Hon spände sig lätt när hon gick genom simhallen mot damernas. Hon var rädd att halka. Denna försiktighet, den var fortfarande ganska ny för henne. Det var alltid med en viss typ av upptäckarlusta – och stolthet – som hon var så där förnuftigt och välavvägt försiktig.

Det var bara ett dussin människor i simhallen. Hon valde alltid tider utan trängsel. Tider då bara studenter, mammalediga, arbetslösa och pensionärer var här. Hon tyckte om att observera människorna, bara de inte var för många.

I duschen fanns bara en kvinna med sin dotter. Flickan var i femårsåldern och väckte Hannas uppmärksamhet. Hon väckte en omedelbar känsla av aversion hos Hanna. Det gjorde henne illa berörd. Hon älskade ju barn. Att aversionen var uppblandad med medlidande gjorde inte tumultet mindre. Smärtan skar.

Flickan gjorde sig till. Hon sprang runt i duschrummet till synes mentalt frånvänd från sin besvärade mamma. Men Hanna förstod att precis allt den där flickan gjorde i det där duschrummet i den stunden, varenda rörelse och ointresserad blick, hade till syfte att inverka på modern. Hanna vred sig inombords av uppgivenhet. Hon såg hur den lilla människan och hennes mamma låst fast sig i roller som ingen av dem ville ha. Hon såg att hur synd det än var om den här lilla flickan som inte hittat rakare vägar till uppmärksamhet, hur lite hon än var att skylla, så hade hon redan utvecklats till en irriterande person. Moderns maktlöshet där. Att det var för sent att vända tåget, för henne. Någon annan skulle få ta hand om det. Om hon hade tur. En insiktsfull och ostressad skolkurator. En familjerådgivare om trettio år.

Hanna var förstås inte dummare än att hon förstod varifrån smärtan kom. Nu när hon såg den här flickan av kött och blod förstod hon plötsligt sig själv. Det var så där hon var som liten. En klump av ensamhet inlindad i nonchalant omöjlighet. Så genomskinligt att det skrek om det. Så genomskinligt att det var tvunget att motas bort av moderns egna skal.

Hanna blundade under den heta vattenstrålen och masserade varsamt ur schampot. Nästan alltid när hon sköljde schampo ur sitt hår mindes hon hur hennes pappa, när han badade med henne och hennes bror hemma i badkaret, lärde dem att tecknet på att man sköljt klart var att håret gnisslade när man drog i det. Men med dagens insmickrande schamposorter fungerade inte knepet så det var alltid med en viss tvehågsenhet som Hanna beslöt att det fick vara nog med sköljandet.

Hon kände sig tacksam för att vara där hon var. Hon öppnade ögonen och rörde sig ur den heta strålen. Den lilla flickan halkade plötsligt. Moderns rörelse blixtsnabb, hennes skräck i varje por. Huvudet bara lätt i golvet. Modern på bänken med flickan i sina armar. Deras våta, nakna kroppar tätt omslingrade, hennes tröstande viskningar mot flickans gråt. De monotona strykande rörelserna över flickans hjässa.