jag går bredvid dig och harklar mig
tänker att nu, just idag, skall jag visa dig
min kärlek och jag harklar mig
vet inte riktigt hur jag bäst skall visa att jag bryr mig
måste jag säga något?
räcker en klapp på axeln eller måste jag med lasso
dra ner himlens diamanter?

fan vad svårt, jävla helvete det är att bry sig
jag går på mina skosnören tyst bredvid dig
du kikar på mig genom din långa svarta lugg
dina vackra djupa ögon planterar sig inuti i mig
mjukt och sött som sockervadd
så upp över öronen förälskad att inget blir för sockersött
ge mig hål i tänderna, tänker jag och snubblar nästan
över mina fötter och tankar, fan, så pinsamt

du fnissar sådär att axlarna rycker lite i otakt
jag ler generat upp mot världens vackraste smilgropar
begrav mig i dem, tänker jag
tänker massor på hans hår som luktar gott och är så ljuvligt lent
hans axlar som är fantastiska klippor att luta sig mot
lugnet han funnit och smittar av på mig, smilgroparna där jag vill bo
ögonen jag verkligen drunknar i, som får mig att tappa andan

och jag tänker, nu gör jag det, nu gör jag fan ngt
rent panikartat drar jag i din hand så du stannar upp och tittar ner på mig
frågande, brinnande mörka ögon och jag får panik
fan, vad håller jag på med?
men det är försent, jag måste fullfölja det, så jag drar mig mot dig och håller dig hårt i handen, kysser dina ljuvliga läppar och jag
tappar fan fotfästet och snubblar omkull med dig över mig
och vi skrattar, skrattet förlöser alla undertryckta känslor
fan vad vi skrattar och jag begraver ansiktet i din hals

det var mina skosnören som fick mig att falla
men tanken på att den allra första kyssen med dig fick mig att tappa balansen är fantastisk och uppmuntrande
jag vet att du tycker om mig, nu vet du att det är ömsesidigt
vi ligger kvar på den blöta asfalten med höstlöv och småsten
bara titttar, bara är, och aldrig har något känts mer rätt