men det tog stopp där
mitt i stegen
när det inte fanns några priser kvar att vinna
inga fler stigar att finna
när det sista paret tårar slutat rinna
när världen som jag såg den började brinna

men allt som fanns där var en eld som falnar
kol som sakta svalnar

så hör jag hur jag skriker
såg framför mig hur vänner sviker


hör hur jag viskar "vad som helst men inte det här"

förstod att jag har känt saker som ingen ska behöva känna
när lågan i mitt bröst slutat värma och börjat bränna

när alla dörrar stängts och broar framför mig står i lågor
när jag förstod att jag själv svarat på alla mina frågor
besannat mina värsta farhågor

och det finns ingen tröst
inget sätt att släcka lågan i mitt bröst
ingen inre röst

det finns inget mer
och till vem jag än ber
så är det verkligheten som jag ser
och de ljusa dagarna blir knappast fler
att den enda vägen
är ner