Tiden passerade likt banrdomsminnen under stunder av ångest.
Aldrig skulle den tid som passerat gå att nå igen.
Minnen av dofter kan förvränga Himmelrike till helvette, och tvärtom.

Han höll sin trotjänare löst, mellan pekfingret och tummen, och lät den pendla mellan höger och vänster medan han mediterade över saker han ångrat.
Så många lager själ under sina naglar, som aldrig skulle gå att få bort.
Han kanske skulle kapa sina fingertoppar- för att visa alla att han verkligen menade det han sade om nystart.

Han har inte kommit på, hur lång tid förtroende och tillit tar att bygga upp, men han vet att det tar en blinkning för att rasera båda delarna. Ett skratt avsett för godhet kan rasera den naives slott.
Samtidigt som det fins fallfärdiga skjul som tål atombomber och hån.
Hans boning skälvde när folk kollade åt det.

Kanske var det därför han valt sin väg?
Skuggorna döljer den största smärtan människor kan nå, men han valde dess dal trots detta.
Han valde martyrensrock framför ärlighetens skitiga sammetstyger.
Han valde.

Han hade blinkat åt nysningar, och han hade skrattat åt blod, skrik och död.
Han kanske inte var helt förstörd? Han var en naturbegåvning på sina områden, men han var fortfarande malplacerad i alla sammanhang. Kanske revolverpipans ekande, tomma och mörka gång var rätt väg?

Hans enda mål hade varit att slippa ensamheten.
Ensamheten. Att tvingas till monologer med spegelns skitiga reflektioner. Han hade en mördares ögon, en politikers tunga, och den dömdes samvete. Trots att han inget ångrade, så var hans historia färdigskriven som ondskan personifierad.

Ingen ångest. Hans namn skulle eka genom historiens dammiga gångar förevigt. Han hade lämnat ett intryck.
Han kramade revolverns avtryckare, drog ett djupt andetag genom näsan och lät sina frågor vara obesvarade förevigt.