Att komma hem

Huset var i tegel. Det hade stora vackra fönster som vette ut mot trädgården. På sidan av huset hade de för länge sedan byggt ett torn, där de inrett rummet längst upp som badrum. Badrummet bestod av en toalett, en dusch och ett stort badkar i gammal stil. Tornet som hade tre våningar innehöll, förutom badrummet, ett allrum med kök, ett sovrum och hall längst ner. Det hade dock aldrig använts av dem själva utan hyrdes ut till en äldre dam när Elisabets make dog. När han försvann hade huset blivit alldeles för stort för en person, och eftersom det låg lite avsides tyckte Elisabet att det kunde vara trevligt med en hyresgäst i huset. Det hade dock inte blivit som Elisabet tänkt sig.
Från den dagen damen flyttade in hade hon knappt sett till henne och hon märkte egentligen inga tecken på att någon bodde där överhuvudtaget. Ibland när Elisabet gick ute på tomten och tittade upp mot tornet trodde hon sig dock se skuggan av damen bakom de ljusa gardinerna som alltid var fördragna. Åren gick och Elisabet blev orolig för damen i tornet, hon hade inte varit någon ungdom direkt när hon flyttade in, och man vet ju hur det är med gamla människor och trappor. Det verkade dessutom inte som hon hade någon som hälsade på henne. Många gånger hade Elisabet funderat på att gå och bjuda över henne på ett glas vin, men det var nåt med damen som verkade konstigt, något som sa åt henne att hålla sig därifrån. Hon kunde höra hur vatten spolades i ledningarna om nätterna och så det eviga dunkandet i badkaret som aldrig verkade upphöra, så hon visste att hon var hemma i alla fall.

Sedan Elisabets make dog hade hon ofta haft mardrömmar om hur döden kom och hämtade henne där hon låg i sin säng. Ibland slutade drömmarna med att hon återförenades med sin man i himlen, men oftast slutade det med att hon hamnade ensam i ett mörkt och trångt avlångt utrymme. Hon kunde tydligt se ljuset längst bort där hon satt, men hur länge hon än sprang mot det så kom hon aldrig fram. Ensam i mörkret i evighet.

Lördagsmorgonen var tidig när Elisabet vaknade av att huset skakade och ett högt gnisslande hördes inifrån dess väggar. Skräckslagen kastade hon sig upp ur sängen och sprang ut i vardagsrummet för att komma undan ljudet, men det var lika starkt där. Hon tittade sig runt i huset för att hitta en förklaring, väggarna såg ut som om dom darrade av skräck precis som hon själv. Långsamt närmade hon sig en av väggarna som verkade röra på sig, hon kände lätt med handen på den. Mycket riktigt väggen darrade, hon drog handen längs tapeten, den rörde sig mer och mer ju längre hon kände inåt mitten av väggen. Tillslut lyckades hon hitta punkten där rörelsen kom ifrån, det pulserade in i hennes händer som om det var ett hjärta i väggen som pumpade sitt varma blod ut i rören. Hon stod kvar och kände på den varma väggen, ljudet hade avtagit och skakningarna höll på att dö ut. Lugnet lägrade sig åter i huset och hon gick till ett av fönstren som ligger ut mot gården. Elisabet tittade ut över gården för att kanske hitta någon förklaring till kaoset, det fanns inga tecken utanför på att något särskilt hänt.
Gräset kittlade henne lätt under fötterna när hon gick om kring på gården. I tornet syntes inga tecken på liv, hade hon inte hört nåt tänkte Elisabet. Senare på dagen var hon återigen ute på gården och ordnade med rabatterna samtidigt som hon höll ett öga på tornet.
– Märkligt sa hon för sig själv, i vanliga fall brukade det i alla fall märkas att det var bebott. Hon tog mod till sig och gick och ringde på dörren. Hon ville inte erkänna för sig själv att hon var nyfiken på hur kvinnan levde i tornet, hon försökte intala sig själv att det är säkrast att tala med kvinnan så att ingenting har hänt. Ringklockan hördes inifrån, gång efter gång ringde hon på, men ingen öppnade. Elisabet försökte lyssna in genom brevinkastet, inte ett ljud. Hon ringde på ett par gånger till för säkerhets skull men hon hade redan bestämt sig för hur hon skulle lösa problemet. Sakta smög hon iväg mot sin egen dörr, nu när hon bestämt sig ville hon absolut inte bli påkommen, planen kittlade henne för mycket för att kunna avbrytas nu. Därinne i nyckelskåpet hängde den, extra nyckeln till lägenheten. Hon tog ut nyckeln ur skåpet och kände hur pulsen steg. Låset knäppte till lätt när hon vred om nyckeln, sekunden senare stod hon i den lilla hallen och tittade sig nyfiket omkring. Det kändes som att det var igår som hennes man och hon stod där och tittade i det nybyggda tornet. Hon kunde känna doften av nymålade väggar strömma in i näsan. De hade stått här länge och pratat och hållit om varandra och hennes man hade smekt henne ömt om magen och sagt att när den lille knodden blir tillräckligt gammal kan den få tornet för sig själv. De var en lycklig liten familj, precis i början av att starta det liv tillsammans som de så länge önskat. Elisabets ögon blev glansiga när minnena kom tillbaka och sköljde över henne. Hon mindes den tiden som den lyckligaste i hennes liv. Ända tills den dag döden kom och hämtade hennes make. Tomheten rev ett så stort hål i hennes hjärta att hennes kropp inte längre orkade bära det lilla barnet i hennes mage. Döden gjorde ett besök till på dagen en vecka senare och hämtade hennes ofödda älskling.
Hon rycktes ur sina tankar av en tyst klagande viskning som verkade komma från övervåningen. Hon skakade på huvudet och gick några steg för att få hjärnan att klarna, det måste vara inbillning tänkte hon. Tyst ställde hon sig mitt på golvet för att förvissa sig om att hon inte höll på att bli galen. Efter några sekunder hördes viskningen igen, ännu klarare denna gång. Elisabet kämpade med sina bråkande tankar, det hörs något där uppifrån, plötsligt mindes hon att hon faktiskt står i en annan människas bostad. Kroppen frös till is, är kvinnan hemma ändå.
– Hallå, nästan viskade hon, inget hördes.
– Är det någon hemma, ropade hon högt. Inget tecken på att det var någon hemma märktes, bara viskningen som aldrig verkade sluta. Trappan knarrade under hennes fötter när hon långsamt smög upp mot övervåningen. Halvvägs stannade hon för att lyssna. Viskningen var helt klart högre nu, hon tyckte det lät som en mansröst. Långsamt fortsatte hon uppför vad som verkade vara en oändlig räcka av trappsteg. Hon märkte inte att tornets temperatur hade sjunkit kraftigt, hon bara fortsatte som i trans. Hon följde rösten framåt genom korridoren mot badrummet, hon var helt säker nu, det är en mansröst och den viskar hennes namn. Handtaget på badrumsdörren var iskallt när hon tryckte ner det och öppnade dörren och klev in. Rummet doftade av rosor och av varmt välluktande vatten från badkaret där hennes man satt och log mot henne. Elisabets ögon brann av all tårar som trängdes för att komma ut, med utsträckta händer gick hon som genom ett töcken fram till hennes älskade.
– Jag är hemma nu sade han med mjuk röst,
– Hemma hos min älskade fortsatte han. Elisabet föll i hans armar och kysste och smekta honom över ryggen. Hon var för glad och överrumplad för att kunna se det omöjliga i situationen.
– Kom i till mig, jag har längtat så viskade han i hennes öra. Elisabet tog av sig kläderna av klev i det varma vattnet för att återförenas med sin man. De kysstes som bara två människor som älskar varandra kan göra, han smekte henne över hela kroppen och de älskade med varandra i badkaret som de gjort så många gånger förr.
– vill du följa med hem till oss? Frågade han, Elisabet nickade. Vattnet blev kallt och hennes kropp skakade när hennes man försvann ner under ytan och lämnade henne ensam. En lätt smekning mot hennes lår fick henne att rycka till, hon försökte dra benen mot sig, men det var någonting där under ytan som slingrade sig allt fastare runt hennes ben och som rörde sig upp överkroppen. Det började dra henne nedåt och hon kämpade med alla sina krafter för att hålla sig över ytan. Elisabets kropp slängdes fram och tillbaka i det lilla badkaret och hon försökte desperat hålla sig fast i badkarskanten, fingrarna gled och tappade greppet och i nästa sekund slog huvudet i den hårda emaljen. Kroppen var livlös och benen i kroppen krossades ett efter ett allteftersom det slog i badkarets kanter. Hennes kropp slungades runt till den bestod av en blodig säck fylld med benbitar. Elisabets döda kropp drogs ner under vattnet och pressades ner genom avloppsröret, huset knakade och avloppsledningarna krängde av och an medan den sargade kroppen drogs ner i marken under huset.
Hon vaknade på en äng, kroppen hade läkt och hon ställde sig upp. Längst bort i ena änden av ängen låg en liten stuga, hon började gå emot den. När hon kom fram såg hon sin man sitta på verandan och le mot henne.
– Välkommen hem älskling sa han och gav henne en kram.
– Var är hem sa hon.
– Bry dig inte om det, hälsa på din dotter istället. Elisabet vände sig om och såg en liten flicka i hästsvans komma springande emot henne. Flickan sträckte fram armarna och kramade henne runt midjan.
– Hej mamma sa hon glatt.