Små, fluffiga sockervaddsmoln
smälter när man girigt glufsar i sig dem
klibbar fast överallt
Hur du än försöker
försvinner det inte förrän regnet...

"Poor me a drink, will you?"
Törsten inombords går inte att släcka
Dina blåa ögon glittrar oförstående
Blickar in i mina för att få svar
på frågorna som konstant ekar
i skyltdockans hårda kropp...

Din kropp är stel
tungorna slår knut på varandra
paniken kryper upp i nacken
hårstråna reser sig i protest
varenda muskler skriker på hjälp
Tysta skrik...

Skriken studsar lätt och mjukt
från moln till moln
Skriken lämnar
ett färggrant spår efter sig
ingenting smakar så bra
som illusionen av de söta sockervaddsmolnen
och ingenting är någonsin som man har tänkt sig