När jag var liten var livet som en kruka man får av farmor på födelsedagen; den är fin och skör den där krukan, och inuti den finns en jättefin blomstrande tingest.

Under min uppväxt sa alltid mina föräldrar godnatt innan man gick och la sig. Jag och min bror Joakim hade våra rum på nedervåningen. Joakims rum låg längst bort i hallkorridoren och mitt låg precis mittemot trappnedgången.
Så när mamma och/eller pappa kom neför trappan och den gav ifrån sig karakteristiska knakanden för varje trappsteg så hörde man det väldigt tydligt.
Även om jag låg och läste en Kalle Anka-pocket eller Harry Potter. Det är ju som en bekräftelse på att man älskar varandra, när man säger godnatt och sov gott, mamma älskar er, det vet ni. Ord som när dom sägs betraktas som en vana, de betyder inte alltför mycket. Men när man förväntar sig att få höra dem och de inte kommer, så blir betydelsen en annan.
Jag låg där i min bäddade säng som jag bäddat själv, det kunde inte lillebror Joakim göra. Jag kunde det. Jag kunde fixa diskmaskinen och koka makaroner. Och dammsuga så att mamma skulle bli glad.

Klockan blev halv nio och det var läggdags, time to sleep, dags att släcka lampan. Mammas steg i trappen. Jaja, hon pratar med Joakim först. Undrar hur det går i skolan och så, om det är någon som är elak mot honom. Nattinatt. Stegen förbi mitt rum och in i tvättstugan. Tvättmaskinen igång. Stegen uppför trappen.

Blommor är snälla, men man måste prata med dem för att de ska trivas. Det är faktiskt så.