Del 1

En man vaknade en morgon i sin pittoreska lilla förortsvilla som mannen köpt helt själv. Steg upp ur sin svindyra hästen säng. Promenerade ner för sin knarriga trappa mot sitt kök och lagade sig sin frukost som bestod utav marmelad på rostad bröd med kaffe. Han satte sig tungt vid sitt matbord och öppnade sin morgontidning.
Mannen började läsa om allsköns olika mord, våldtäkt, olyckor och krig. Nu var det tydligen någon dåre som våldtagit småbarn igen, och nån annan som mördat sin familj för han förlorat jobbet. Men i tidningen stod det även andra obegripliga saker så som om mäniskor som fått en fnurra på sin mentala tråd och rakat skallen . Och andra som pumpat brösten fulla av plast för att liksom synas mer här i världen och ytterligare en tredje som gjorde båda delarna. De hade gjort vad de gjort för att folk skulle se att "HEJ HÄR FINNS JAG! KOLLA PÅ MIG! JAG FINNS!”
Mannen vek spyfärdigt ihop sin tidning och lade sakta men säkert så försiktigt han kunde ner den jämte sin kaffekopp. Han stirrade ut i tomma luften. Från tidningen stirrade ett rakat plastansikte upp mot taket. Men mannen såg inte tidningen mer, han stirrade bara rakt fram ut i tomma luften och såg ingenting alls.
Mannen satt sådär i cirka en halvtimme och tänkte på ingenting, bara stirrandes och stirrandes rakt ut framför sig. Kaffet hann svalna. Marmeladen på hans rostade macka hann börja flyta ut och lämna brödytan för att förena sig med med assietten där nedanför. Och mannens gamla urtavla utav brun porslin med sina 3 spaderformade visare tickade och tockade för att förkunna sin omgivning om att tiden som alla ju alltid tog för givet var på väg att rinna ut.
Men så plötsligt ur tickandet och tockandet reste sig ett avgrundsvrål ur mannens strupe. Och vrålandet ekade ut i kvartert därutanför, folk vaknade och skrek tillbaka att han skulle hålla käft, men mannen bara vrålade och vrålade. Han slog vilt ut med sina armar, och sparkade ut med sina ben, vilket orsakade att han välte de andra stolarna runt omkring bordet. Han Lyfte upp sin kaffekopp med båda händerna och dunkade ner den i bordet så att porslinskärvorna yrde genom luften sökande sig efter en plats där de kunde ligga kvar tills vidare. Några skärvor letade sig genom mannens händer och en stadig ström av ljusrött blod porlade ut genom de öppna såren. Men mannen brydde sig inte om det, förblindad av sitt raseri fortsatte han med att dunka händerna ner i bordet, slängde sin assiett i väggen och gestikulerade ut med sina armar så att det ljust röda blodet kletade in sig i hans tapeter, skåpsluckor och fönster där de senare torkade in och blev till svarta små fläckar. Allt detta medans han vrålade och skrek av ilska. Hans ansikte var förvridet i en grimas av raseri. Och han vrålade och vrålade tills kinderna blev blåa. Och tills han utmattad måste sätta sig ner igen.
Mannen satte sig illbaka för att hämta andan. Han kippade långsamt och hundratusentals tankar han fara genom hans huvud under den korta stunden han satt där. Efter en halv minut utav flåsande och kippande efter andan ihan började han vråla och gestikulera med armarna igen, "NU FÅR DET BANNE MIG VARA NOG! ERA PROBLEM SKALL INTE LÄNGRE VARA MINA! OCH MINA PROBLEM INTE LÄNGRE VARA ERA! NI ÄR VAD NI ÄR OCH GÖR VAD NI GÖR, MEN VAD NI ÄN GÖR OCH VAD NI ÄN ÄR SKALL DET INTE LÄNGRE PLÅGA MIG”. Ropade mannen Och tillade efter viss betänke tid ett hånfullt ”HAHAHA!"
Och mannen reste sig upp från sitt matbord tog på sig sina ytterkläder och lämnade sitt hus för att flytta ut långt in i en skog där han aldrig någonsin skulle bli störd igen utav andra människors problem igen.

Del 2
En man vaknade en morgon i en liten kvistig stuga han byggt helt själv, långt ute i en skog långt borta ifrån all civilization. Han gick upp ur sin bädd av granris. borstade av de stickiga barren från sin rygg satte sig vid stubben som utgjorde både mittpunkten och hans bord i den kvistiga lilla stuga. Ur en liten brädask jämte stubbordet plockade han upp 3 feta skogssniglar samt lite rötter och röda och blåa bär som han genast började inmundiga. Medans han åt stirrade han som vanligtut i skogen genom en glipa ur sin kvistiga lilla vägg.
En uggla satt därute på en gren i ett träd idag. Mannen stirrade på ugglan och ugglan stirrade tillbaks.
"Hoho! Hoho!" Hojtade ugglan mot mannen. Mannen satt kvar helt tyst, stirrandes ut ur glipan och ut mot ugglan.
Han glömde hela världen och allting runt omkring, ingenting existerade bara glipan, ugglan och hoandet.
De feta skogssniglarna mannen samlat ihop till frukost började göra sin flyktväg ner över stubben, lämnandes ett slemmigt spår över stubben efter sig. Men mannen brydde sig inte, dom fanns inte, ”jävla uggla! Jävla ni skall aldrig få mig levande! Kan inte allting bara bli som förr igen?” Tänkte han ilsket.
"Hoho! Hoho!" Hojtade ugglan igen Och mannen skrek ”Håll käft! Tyst med dig håll käft lämna mig ifred!”. Men Ugglan stirrade bara tillbaka med sin korkade uppsynt mot honom och hojtande ännu en gång "Hoho! Hoho!
"VROOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRR!" Vrålade mannen till svar. Han lyfte upp rötterna från sitt mossiga stubbord. bröt dem, knäckte dem och rev dem i stycken allt medans han vrålade ut sin vrede mot omvärlden, han slängde ner de sönderrivna rötterna mot marken och kollade uppåt mot taket kippandes efter anda medans han tänkte. Varför är inte allt som förr? Kan inte allt bara bli som förr?" mannen fäste blicken utåt mot världen igen, ut mot ugglan som provocerade honom genom att åter igen hojta till "Hoho!" Hoho!
"Era jävlar! Låt mig vara! Svinpälsar, amöbor, helvetes djävlar låt mig vara!" Vrålade mannen hoppandes upp och ner i frustration och ilska!
Han lyfte upp de små blåa och röda bären från sitt stubbord mosade dem i händerna så att safterna sipradde, allt emedans han fortfarande hoppade upp och ner och vrålade ut sina förbannelser mot omvärlden. Sedan sträckte han sina bärslafsiga händer mot sniglarna och greppade tag om deras små feta slemmiga kroppar. Och han började hatiskt hånskratta ut mot skogen och mot ugglan. Den förste feta lilla snigeln bet han huvudet av, den andre mosade han mot ut stubben och den tredje hoppande han han på så att den sprack under fötterna och slemmade ner dem helt fullständigt allt detta medans fortsatte vråla ut sitt hatiska hånskratt!
skratt.Ha ha ha ha ha!! ekade det i skogen därutanför. Och Ugglan som satt på sin kvist därutanförHojtade till svar "Hoho! Hoho! Vrålandes började mannen sparka mot sin kvistiga lilla stugas väggar, och rev ner dem med händerna och fötterna så att det till slut bara fanns flisor kvar.Men Ugglan hånade honom fortfarande "Hoho! Hoho! hojtade den. Desperat slet mannen upp två rostiga gammla spikar som hållit ihop den kvistiga lilla stugan Och började elda på dem med en sliten bensintändare som han plockat upp ur sina trasiga gammla jeansbyxor och vrålade "Nu jävlar! Nu skall allt bli som förr! Nu slipper jag ditt jävla kraxanade! Och började åter igen hånskratta
Efter ett tag släppte mannen sin tändare på marken och tog en spik i varje hand och lyfte de rostiga små glödgade spikarna mot sina öron, och pressade sakta in dem genom sina små trånga hörselgångar. en strid ström av blod och fräsande rök började pulsera ut ur öronen på mannen och mannenbörjade skrika av ångest och smärta. Han grät av av smärtan och tårarna rann ner över ansiktet på honom. Men han fortsatte pressa spikarna.
Ugglan hojtade mot honom "Hoho! Hoho!" Men mannen hörde ingenting, hela hans värld hade blivit tyst, i hans öron fanns bara smärta nu. Och mannen var nöjd.

Del 3.

En man vaknade en morgon i ett lerigt gammalt jordhål som mannen grävt fram helt själv ur den jordiga och barriga skogsmarken. Han kravlade sig upp ur sitt jordhål och och försökte fåfängt att borsta av leran från sina söndertrasade kläder.
"Det är en fin dag idag" tänkte mannen och böjde sig ner mot marken för att plocka åt sig lite löv,gammla barr som låg och skräpade på skogsmarken och plockade lite olika sorters sorters svampar som växte här och där. Han tryckte in alltihopa i in i munnen, och hans käkar började mala ner den sega blandningen.
Ute i skogen ljöd fågelkvitter, det var vår och skogen var fylld av liv. Men mannen hörde förstås ingenting. Hans sönderbrända och punkterade örongångar var ju numera fyllda av var och smärta istället ljud. Men mannen var nöjd ändå. Äntligen var han fri från deras jävla plågor. Ush och fy för oönskade ljudförstörare!
Ur hans ögonvrå fick mannen plötsligt syn på en ekorre. Ekorren hoppade fram och tillbaka mellan träden därovanför honom, stimmade fram och tillbaka mellan grenarna som den bäste akrobaten.Mannen vände sig om. Men ekorren bara hoppade efter. Han vände sig om ännu en gång, men ekorren var där igen. ”SATANS JÄVLA EKORRE! DU FÅR MIG ALDRIG LEVANDE!” Ropade han mot ekorren. Men ekorren bara hoppade viddare fram och tillbaka mellan grenarna ”Stick ut ur mitt synfält din djävla ekorrdjävul!” Vrålade han med all sin vrede mot ekorren. Men ekorren brydde sig förstås inte alls. Det var ju trots allt bara en ekorre.
Mannen blev vansinnig, han lade till ett för honom ohörbart vrål. Han skrek och skrek och hoppade upp och ner, som om han vore en femåringen som precis blivit nekad en chockladkaka och han fortsatte tills han blev alldeles yr i huvudet, och alldeles blå i ansiktet.
Men ekorren brydde sig inte, den hoppade lyckligt fram och tillbaka mellan sina grenar där lång tovanför och framför honom.
Mannen gick ilsket fram och tillbaka sparkandes i marken och vrålandes ut för honom själv ohörbara förbannelser mot allt vad ekorrar heter. Och ekorren fortsatte hoppa fram och tillbaka fram och tillbaka. vart mannen än vände sig fanns ekorren där, Mannen sparkade mot träden, och skrapade upp sina fötter mot de skrovliga stammarna, han skakade i träden, vrålade mot dem och dunkade sina knutna händer mot dem. Men ekorren skuttade bara förnöjt runt omkring honom, hela tiden inom mannens synfält. det var omöjligt att få bort den.
Han skrek och vrålade, meningslösheter mot ekorren, men ingenting förändrades den var där och gäckade honom hur han en bar sig åt. Det var hopplöst! Mannen tittade runt sig depserat, finns de tinte något sätt att få den att sluta på?
Mannen fick syn på en kvistig gammal tall en bit bort och fick en lysande idé ”nu ska allt bli som förr!” tänkte han och började vandra mot den kvistiga tallen frustretat knytandes sina händer och sparkandes mot alla gamla grenar, svampar och myror som kom i hans väg. När han var framme vid trädet vrålade han ”Nu så! Nu så skall allt bli som förr! Jag ska inte se nåt mer och inte höra nåt mer och jag skall få vara för mig själv!” Mannen placerade sig i ögonhöjd mot kvistarna och började dunka huvudet fram och tillbaka mot kvistarna i tallen så att hans smutsbruna trötta ögon punkterades, piercades och slets ut ur huvudet. Smärtan var ouppfattbar, men ångesten var ännu värre! Men ur all smärtan fanns ett hopp han såg inte längre någonting, och han hörde inte heller nånting mer Inget skulle längre störa honom. Ingen skulle säga åt honom vad han skulle höra eller se, göra eller vara! Äntligen var allt som förr. Mannen kröp ihop på marken, och sög sin tumme. Blodet pulserade fram ur hålen där mannens ögon en gång suttit. Och mannen var nöjd. Nu var allt som förr!

Epilog.
I en skogsdunge, långt ute i en gammal barrskog låg det en kropp. Kroppen var delvis uppäten utan djur, och delvis förrutnad . Det var höst. Och mannen som kroppen tillhört hade varit nöjd om han varit vid liv. Nu var verkligen allting som förr, Nu fick han äntligen vara för sig själv. Äntligen hade uppnåttallt som finns att uppnå i konsten att isolera sig.