Nyfiket studerar jag skylten som hänger på sniskan. Spiken som håller den fast är nött av hårda, salta vindar. Men budskapet lockar. Väskan på min rygg besvärar mig inte när jag målmedvetet sätter ena foten framför den andra längs stigen. Ja, jag är förväntansfull. Det doftar gott och jag låter intrycken fylla mina lungor.

Kanske visslar jag,

men hursomhelst slutar jag när stigen plötsligt tar slut.

Tillbaka vid korsningen väljer jag en ny väg, den som lånar ut en lackande röd cykel med en liten korg fram, som rymmer en ryggsäck. Vinden ruskar om mitt hår och virvlade känslor leker i min mage. Träden böjer förvånat sina grenar när de ser mig passera.

Kanske sjunger jag,

men hursomhelst slutar jag lika plötsligt som vägen tar slut.


Det är med stor möda besvikelsen bär mig tillbaka till vägskälet och för varje nytt steg jag tar så tappar hoppet ett argument.


Nu sitter jag där vid vägskälet på en stubbe, och väntar på att argumentationen i min kropp ska tystna.




Kanske gråter jag!