Jag trycker på den gröna luren, inte den första gången den senaste veckan. Lyfter telefonen till örat. Ett stilla men tillgivet:
"Hallå" redan innan jag svarade visste jag vem det var. Det gör de flesta nu för tiden då de svarar.
Man får två sekunder av mental föreberedelse innan man blir så tvungen att välja... ska jag svara eller inte?
Din röst svarar min som en bekräftelse att jag faktiskt svarade den här gången. För visst finns det gånger då jag i trans av obeslutsamhet eller envishet stirrat på den blinkande skärmen vetande att jag så gärna ville svara men inte ens kunnat förmå mig att röra den lilla apparaten, till för att kommunicera. Jag är omöjlig att kommunicera med.
Eller så har jag lagt den i en låda med skärmen ner, ljudet av och sedan gått därifrån alltid hoppandes att jag skulle kunna låt den vara. Bara för att jag skulle slippa ta beslutet. Men nej, ändå hittar jag på anledningar till varför jag ska gå tillbaka och i förbifarten se om du ringt.
Men idag svarade jag.
Headsetet är i pluggat, bara en lur i örat för att jag ska kunna lyssna och delta i de båda världarna jag lever i. En där du finns och är mitt allt och den andra där du-et aldrig rör en sån underbar person som du.
vardagsprat, gjort idag då? Inte mycket alls. Det kvittar om jag gjort något eller ej, svaret blir alltid det samma och jag vet egentligen inte varför, så det är ingen idé att du frågar.
Jag ler, skrattar lätt, varje gång det är äkta är en ljuspunkt.
Då skrattet uteblir undrar du vad det är, jag svarar ett det inte är något alls samtidigt som jag vill att du tvingar mig att berätta om vilken obetydlig och onödig detalj det än var som denna gång fick mig ur balans.
Sakta ebbar samtalet ut. jag anar det oundvikliga slutet och då beskedet kommer anländer även ångesten över att jag inte längre ska få höra din röst, att du är besviken på mig då jag ännu en gång lyckats stöta bort dig. Men jag vet att ångesten inte hjälper och att det inte finns någon anledning till varför jag ska bli gnällig och klängig.
Jag stänger av helt, rösten neutral, nästan kall och även om jag vet att det sårar dig ännu mer så vet jag inte vad annat jag kan göra för att skydda mig själv.
"Sov gott, hejdå..." Jag avslutar med tydliga ord, snabbt, röd lur. Den sista stavelsen hinner knappt tona ut innan samtalet är avslutet. Jag kastar telefonen ifrån mig. Viskar förlåt ut i ett tomt och stökigt rum. vetskapen om att jag lyckats såra dig igen skär men det finns ingen plats för självömkan., det hjälper inte, det är värdelöst och oförtjänt.
Jag ställer alarmet på den annars så föraktade mobilen, dubbelkollar att jag verkligen slog på det. Kollar väckarklockan som jag ställde för en timme sen, kontrollerar två och tre gången innan jag är nöjd. Vill egentligen kolla den en fjärde gång också men låter bli. Somnar