jag är inte värd din tid - inte ens en del av ditt liv

för det lilla jag skar jag bort med kniv, som lämnat sår på mina armar

det är samma person igen som gör det, som refuserar min
omtanke med våld och förstör det
hör du det - min skälvande tystnad - men om jag inte betyder ett skit - varför lyssna? en gång var jag tillfreds med mig själv
en gång sa jag varför jag lever och jag sa det i ett brev till dig
en gång beskrev du hur du beter dig när jag log mot dig
men jag fick aldrig säga hur jag kände när du sket i mig
jag vet mer om dig än du vill veta,
jag står vid din dörr med inget annat än mig själv så varför tveka?

jag har sagt hur jag fungerar, och du har hjälpt mig att leva
kramat mig hårt och pratat mig lugn när tankarna har varit skeva
så dina vänner får gärna hata mig

men det är deras problem för det är så de har skapat mig
jag fanns som mig själv och för dig innan dem hörde och trodde på 1 part
de låter motviljan tjäna som fokus och tror att singularitet är smart

stämplar en som kämpar mot väntan som psykopat,
men hade det varit jag hade du inte haft nån hals kvar

du hade lagt mitt huvud under min nakna kropp och kallat det underbart
sen frågat mig saker och inväntat underfundiga svar.
men mitt pundiga jag tror på kärlek och konversation

så jag lägger en vers i skon och trampar på ditt hjärta

för smärta är kompatibelt med komplicerade ord

men du tog de tre svåra utan att fråga med lätthet
fast det är glömt nu, gömt nu och jag lever med hjärtfel

galenskapen som dansar i ring och som jag tilltalar ’’försvinn!’’
du vet att jag saknat omtanke - men omtanke har saknat mig,
jag grät längs din kind
du kysste min nacke och jag sa att jag är glad att du finns
det gör jag fortfarande fast du säger att du hatar mig

men nästa gång jag skälver i själen vet jag att jag saknar dig...är det okej ?