’Gud, måtte det regna snart’ tänkte hon när hon klev ut på den snustorra gårdsplanen.
Det var ännu tidigt på morgonen, bara strax efter frukost, men redan var hettan så stark att det var som att kliva rakt in en vägg. Solen lös obarmhärtigt från en vitblå himmel och såg inte ut att innehålla en droppe fukt så långt ögat nådde. Hon kände svetten pärla sig i nacken när hon knöt på sig hatten och började gå mot stallet. En ridtur ner till sjön var precis vad hon behövde. Det var med en suck av lättnade som hon klev in stallets relativa svalka. Den blommiga bomullsklänningen klibbade redan obehagligt på sina ställen. Det lovade att bli en synnerligen obehaglig dag.

När hennes ögon hade vant sig vid det svaga ljuset inne i stallet såg hon sig om efter stalldrängen, men han var tack och lov inte i närheten. Hon visste inte riktigt själv varför hon helst undvek honom, men det var något i hur han såg på henne som gjorde henne obekväm. Han hade aldrig gjort eller sagt något opassande mot henne, men ändå var det som om hon kunde känna hans blickar bränna mot huden.
Det tog en stund att få hästen sadlad. Det vita stoet led i värmen även hon och kände inte alls för att följa med ut på en tur. Det gick åt en hel näve sockerbitar innan de var redo att ge sig av.


Vägen ner till sjön gick genom en skogsdunge som så här års vanligen badade i grönska, men som nu slokade som allting annat. Vägen dammade och snart började Fröken önska att hon tänkt på att ta med sig en vattenflaska. Så när de äntligen svängde runt den sista kröken och såg sjön glittra inbjudande uppfylldes både sto och ryttarinna av en oerhörd längtan efter att få slänga sig i vattnet. Så stark var denna längtan att det var med nöd och näppe som hon fick stopp på hästen innan vattenbrynet. Men hon visste att om hon blötte ner sadel och träns så skulle lädret lida, och hon skulle få ännu en utskällning av Far för att hon inte var mer varsam. För att inte tala om vad hennes mor skulle säga om hon kom hem med blöta kläder!
Så hon sadlade snabbt av hästen som så fort hon var fri slängde sig ut i vattnet.
Fröken hissade upp kjolarna och följde efter. Det var oerhört skönt att få vada runt och svalka fötterna i det kalla vattnet. Hon skulle just böja sig fram för att hälla lite vatten i nacken när något kom uppfarande ur vattnet framför henne. Hon gav till ett förskräckt pip, tappade fotfästet och föll med ett föga värdigt plask bakåt.

Hon tog sig upp, spottande och fräsande, och såg till sin fasa att mannen som skrämt henne inte var någon annan än stalldrängen! Och vad värre var, han var knappt klädd! Han stod där med ett brett flin på sitt brunbrända ansikte, endast iförd ett par bruna byxor som han hade rullat upp byxbenen på. Dessa var fuktiga och smet åt och framhävde saker hon inte vågade se på. Blicken sökte sig istället uppåt till hans breda nakna bringa, där rännilar av vatten fick håret att locka sig. Fröken kände hur skammen brände i kinderna när hon såg blicken i hans blå ögon och insåg att hennes genomvåta klänning smet åt väldigt tydligt om hennes egen figur och därtill hade blivit väldigt genomskinlig. Hon vände genast om och flydde upp på stranden och där stod hon, droppandes och skakandes. Bakom sig hörde hon hur stalldrängen plaskade runt och fångade in hästen åt henne, men hon kunde inte förmå sig att vända sig om. Tanken ’han får inte se mig så här!’ for genom hennes huvud varv på varv. Hon ville ta fatt den och fråga ’varför inte, han är ju trots allt bara en stalldräng, vem bryr sig om vad han tycker?’, men innan hon hann göra detta hörde hon hans mörka stämma bakom sig.
”Frökens häst är sadlad. Om hon vill kan hon få låna min skjorta att täcka sig med tills vi kommer tillbaka till huset.”
Hon försökte fortfarande hitta mod nog att vända sig om när hon kände hur skjortan lades om hennes axlar. Hon svepte den om sig och kände sig genast bättre.
”Tack” mumlade hon medan hon klättrade upp i sadeln igen. Först när hon var uppe vände hon sig om och såg på honom. Han satt på en av de gamla arbetshästarna och höll en annan i ledtygel. I sin iver att komma i vattnet hade hon inte ens sett att de hade stått bundna runt den gamla eken. Han mötte öppet hennes blick, vilket retade henne något oerhört. ’Hur vågar han?!’ Han skulle just till att öppna munnen för att säga något när hon svängde runt hästen och gav sig av hemåt. En kort stund senare hörde hon hur han följde efter.


Att rida i blöta kläder var visserligen svalt, men allt annat än bekvämt. Tyget skavde mot känsliga ställen när det gneds mot sadeln. Hon försökte hitta en bekväm ställning men det var inte helt lätt. Hur hon än satt så gneds hennes sköte obevekligen mot sadeln. Bakom sig hörde hon hur stalldrängen började vissla en munter liten visa. Och för sin inre syn såg hon återigen hur håret hade lockats sig i pannan av fukten, hur musklerna hade spelat under huden på honom, hur byxorna hade visat med all önskvärd tydlighet hur han var skapt… Det ilade plötsligt till mellan hennes ben. Skötet drog ihop sig med en kraftig krampryckning som nästan fick henne att vika sig dubbel.
När chocken lagt sig kände hon försiktigt efter. Visst var hon öm, men bara den lilla beröringen gav henne en oväntat intensiv njutning. Hon kände hur bröstvårtorna blev styva och spände mot klänningslivet. Detta var en ny erfarenhet. Nu gav varje liten rörelse av sadeln under henne en ny våg av njutning. Hon kände hur hon blev blossande varm, hur pulsen slog hårdare, hur andningen ökade för varje steg som hästen tog. Trycket inifrån ökade tills hon trodde att hon inte skulle kunna härda ut mer, tills världen plötsligt exploderade i färgade fragment. Ryggen spändes i en båge, skötet krampade rytmiskt och ett mjukt stönade slet sig från hennes läppar.
När hon kunde se och höra och tänka igen så mindes hon att stalldrängen fortfarande var bakom henne. ’Gud, han måste ha sett mig!’ tänkte hon. ’Han måste ha hört mig. Gode gud, låt honom inte förstå vad som just hänt, låt honom inte veta!’ Tanken grämde henne så illa att hon skyndade på hästen för att hinna fram innan honom.


Väl framme vid stallet slängde hon sig av hästen och började skyndsamt att sadla av. Hennes klänning var nästan torr nu, så hon tog av sig skjortan som luktade fränt av man. Utan en tanke förde hon den mot ansiktet och andades in djupt. Hon stod fortfarande med skjortan i hand och med ögonen slutna när han kom in i stallet. Ögonen for upp med ett ryck. Åsynen av honom där i dörren var nog för att få hennes bröstvårtor att styvna igen. Men hon gjorde en kraftansträngning för att samla den lilla värdighet hon hade kvar. Hon tog ett djupt andetag och gick fram för att möta honom. Hon var trots allt Friherrinna, och han var bara en stalldräng. Hon var högre än honom i rang, hon var i kontroll. Hon intalade sig detta gång på tills hon stod rakryggad och högdragen framför honom. Hon räckte värdigt fram skjortan åt honom.
”Den behöver tvättas” sade hon, och skulle just svepa förbi honom när han grep tag om hennes handled. Hon stelnade chockat till. Hur vågade han bära hand på henne!
”Släpp mig” sade hon högdraget, men han höll henne i ett fast grepp.
”Släpp mig!” upprepade hon, lite högre och försökte dra till sig handen, men han släppte fortfarande inte. Nu började hon ilskna till.
”Hur vågar ni?!,” sade hon. ”Släpp mig genast, annars skriker jag!”
Men istället för att släppa henne tog han tag i hennes andra hand och tvingade henne upp mot närmsta vägg. Detta utlöste en våg av skräck och adrenalin inom henne som fick hjärtat att hamra i bröstet. Hon skulle just öppna munnen för att säga ”Vad tar ni er till?!”, men innan hon kom så långt så kysste han henne, först mjukt och trevande, men sen med ökande hunger och iver. När han äntligen släppte henne stod hon där andlös på skakiga ben. Hon klippte förvirrat med ögonen som en uggla och försökte fokusera blicken, när han kysste henne igen. Den här gången gav hon efter och skönk in kyssen. Hans händer smekte henne utanpå klänningen och skulle just till att knäppa upp den för att kunna komma innanför, när de båda hörde kammarjungrun ropa efter Fröken. Med uppenbar ovilja släppte han taget om henne och tog ett steg tillbaka, och lämnade sedan stallet.

Hon stod förvirrat kvar och försökte hämta andan då kammarjungfrun hittade henne där.
"Kära jistanes barn, så ni ser ut! Vad har hänt!" utropade den äldre kvinnan när hon fick syn på Unga Fröken.
"Föll i sjön..." mumlade denna skamset.
"Herrskapet frågar efter Henne, Hon är sen till frukost! Kom här, så ska vi få Henne klädd och anständig. Det är då för väl att den där slusken till dräng inte såg henne!"



Resten av dagen passerade som i dimma. Frukosten blev en plågsam historia, där hon ömsom blek, ömsom högröd spillde te, välte sockerskålen och tappade marmeladsmörgåsen i knät. När hennes Mor tillslut frågade henne vad som farit i henne skyllde hon på hettan och tog tillfället i akt att fly upp på sitt rum. Väl där slängde hon sig på sängen med hamrande hjärta och försökte samla sig, men var gång hon slöt ögonen så fanns han där, lika verklig som om han stått framför henne. Trots att det gått väl över en timme så sved hans kyssar ännu på hennes läppar, kroppen brann ännu av den åtrå som hans grova händer hade väckt. Den kändes svullen och het, som av feber, huden kändes för trång. Brösten spännde mot klänningstyget med styva vårtor, och som tidigare blev minsta rörelse en ljuv plåga. I ett försök att bli kvitt denna obekväma och ovälkommna känsla började hon vanka av och an i rummet.
Utan att minnas hur hon kommit dit stod hon en stund senare framför fönstret och såg ut över gårdsplanen. Hon lutade sin blossande kind mot rutans relativa svalka och blundade.

När hon öppnade ögonen igen såg hon honom. Han hade mockat ur stallarna och höll nu på att tömma skottkärran på gödselstacken. Spelande muskler under svettig, brunbränd hud gjorde henne knäsvag och fick skötet att bulta och pulsera. Hon pressade brösten mot glaset och lät ögonen insupa varje detalj. Plötsligt såg han upp, rakt mot hennes fönster, mot henne, som om han känt hennes blick. Han såg henne stå där, pressad mot rutan, med begäret tydligt skrivet i anletet. Ett nöjt leende smög sig över hans läppar innan han vände sig om och fortsatte arbeta.

Med bultande hjärta och kinder som brann av skam rusade hon tillbaka till sängen och begravde ansiktet i en kudde. Hon kände sig yr, blodet rusade i kroppen och en stark puls hade börjat slå mellan hennes lår.
'Han såg mig' tänkte hon. 'Han visste! Hur kunde han veta? Kan han läsa mina tankar, eller är min skam synlig för alla?' Skötet bultade och rann och fick henne att kvida. 'Gud, ta bort det, få det att sluta, jag står inte ut!
Hjälplöst rullade hon över på rygg och började enhänt att dra upp kjolarna, andra handen grep hårt om vänster bröst. Ett högt stönande slet sig ur hennes strupe, men hon brydde sig inte längre om någon hörde. Trevande fingrar fann sitt mål, en hal, varm fuktighet, främmande men ljuvlig. Hjärtat hamrade, andningen kom i häftiga stötar. Nu var båda händerna på plats, frenetiskt jagande över den gyllene punkt som tycktes vara det enda som höll henne förankrad i verkligheten. Hon glömde andas, det svartnade för ögonen på henne, hon trodde hon skulle dö! 'Gud, hjälp mig! Jag kan inte... jag kan... Gud!' Mellan ett andetag och nästa rann bägaren över och ut. Orgasmen red henne hårt i våg efter våg av njutning. Hon snyftade till och bet sig i läppen för att inte skrika högt.
Det var smaken av blod som fick henne att komma till sans igen. När hon matt försökte sätta sig upp upptäckte hon att hon låg på en stor blöt fläck. Hon for genast upp, väntande sig att se blod, men allt som fanns var en klar, luktlös väta. Det var helt klart inte urin, men vad kunde det vara? Samma väta klibbade mellan hennes lår och gjorde dem hala. Hon kände sig plötsligt smutsig och ringde efter kammarjungfrun för att beställa ett bad.

FORTSÄTTNING FÖLJER!!