Det är i små, små stunder av blått ljus som vi inser vad vi själva innehåller. Allt skräp som skummats av ligger tjockt på ytan och kväver all lust att gräva djupare. Men under allt träck finns en klarblå/glasklar damm som inbjuder till lugn och självinsikt.

Det är inte utan rädsla man dyker ner i det bottenlösa djup man kallar själ, men om vi inte gör det, vem ska då annars njuta av alla färger och former som Universum skapapt bara för oss? Är det inte själviskt av oss att tro att vi är unika i denna enorma världsrymd trots att inget litet stjärnstoft är det andra likt? Alla är vi droppar i samma stora världshav, dränkta i oljan från tusen öppna sår, sipprande illvilja och hat.

Det är inte lätt att inse att an är lika skitig som kollektivet, att skorpan av smuts runt själen infekterar en mänsklighet som världen glömt och mer än gärna blundar för. "No man is an island" men nog fan känner man sig en smula ensam när man stirrar ut över folkmassan och inser hur lite och hur mycket man har gemensamt.

I små, små stunder av blått ljus ser man hur lite man faktiskt tillhör sig själv och sina egna sorger, för skalet och skummet är bara yta, därunder finns sanning som ingen vågar se.

Om du hittar upp till ytan, säg till mig då så ska jag visa dig små, små stunder av blått, blått ljus.