Det var någon som sade att "minnen är till för döda människor".
Är det så? Eller är minnen livet ? Det gamla som varit som vi ibland vilar oss mot.

Lägger ner huvudet och blir nostalgisk. Det blir som en tröst, så man vet att det funnits något då det inte finns något för stunden.

Gråter en skvätt för att det är tungt i bröstet, tårar är som enda vägen ut.

Bra minnen, dåliga minnen. De dåliga får en att känna ångest även om det bara är misstag som ingår i livets spel. De bra minnena får en att känna sig förlorad, som en vilsen i natten. Det bra varar visst aldrig. Eller ?
Jag kommer nog aldrig förstå livet - jag kommer aldrig förstå det där med att vara klok och realistisk, hur gör man ?

Kanske ska leva i dröm-världen, blåögd och bland regnbågens färger, för jag har provat i många år och det ger mig bara huvudvärk att försöka skapa en bild.

Man trampar och trampar, man går förbi, då & då stannar man till, ler.. det är då jag vill stanna för evigt.


Allt är bra, man kanske ska se sig om mer för att inte missa det som är viktigt. Jag har haft svårt att tag att ta in alla sinnesuttryck.. jag missar mina minnen.

Jag håller inte med, minnen är inte alls tillför döda. Dom har hjälpt mig så mycket, så många gånger, då man bara vill försvinna en stund och komma ihåg att allt som varit dåligt löst sig och de (många) stunder som varit bra ska man ta tillvara....ta med sig.. bädda in.. för att ta fram då man behöver.