Dina läppar sluter sig om min bröstvårta och börjar mjukt att suga. En ilning av vällust skjuter som elektricitet genom kroppen och får min livmoder att krampaktigt dra ihop sig. Det gör lite ont, men det är nödvändigt för att jag ska sluta blöda...


Ditt sugande blir mer enträget. Bröstet drar ihop sig i en tydlig spasm som får mjölken att rinna till. Tomma gommar gnager på en redan öm och narig vårtgård i ett försök att få mjölken att rinna fortare, men det hjälper inte. Efter bara två dagar håller jag redan på att sina...


Du är fortfarande hungrig och gnyr efter mer. Men det lilla du får i dig får du sällan behålla. Vi är sjuka båda två. Jag har bara lite smutsigt vatten att blanda ut majsmjölet med, och det är vanskligt lite kvar av båda, men jag är för svag för att ge mig ut och leta efter mer...


Du gråter och kinkar och är så varm. Jag sjunger alla sånger som min mor sjöng för mig, berättar släktens historia tills du somnar. Jag berättar om din mormor och morfar, dina morbröder och mostrar och kusiner hemma i byn. Och jag berättar om din far...


Han lever inte längre. Jag sköt honom själv den kvällen. Jag fick tag på hans vapen när han knäppte byxorna. Han dröjde sig kvar efter de andra hade gått. Jag var sönderslagen och blödde, men kunde ändå sikta och trycka av när jag fick chansen...


Det lustiga är att blicken i hans ögon när kulan tog inte längre var den hos monstret som hjälpt till att våldta mig. Det var blicken hos grannpojken som jag växt upp med, den första pojken jag kysst och legat hos. Men jag var inte fin nog, inte ren nog att bära hans barn. Han försökte döda dig, men det var han som dog...


Vi har varit på flykt länge nu, och vart vi än kommer så rasar kriget. Ingenstans är säkert, ingen går att lita på. Vi borde lämna hyddan där jag födde dig i ensamhet och mörker, men jag blöder fortfarande och du har feber. Varför slutar det inte blöda? Hjälp mig Gud! Jag vill inte dö här...


Du är så tyst nu. Du är fem dagar gammal ocn min mjölk har sinat. Febern kommer och går. Majsmjölet tog slut igår. Jag måste hitta mer mat, men nu har jag feber och jag vill inte lämna dig ensam. Ljudet av bomber som faller kommer närmare för var dag som går. Jag väntar tills det blir mörkt...


Du är så stilla nu. Du rör dig inte längre. Du sparkar inte, håller inte mitt finger i din lilla hand, drar inte i mitt hår. Jag intalar mig själv att du sover så länge det går. Men när gryningen kommer och lyser upp din stela, kalla kropp så vet jag. Det är över. Du är död. Och snart kommer jag efter...