Du sa; Men jag kan inte bli kär i dig.

Jag blundade riktigt hårt (du vet, så att man ser stjärnor!)
och höll för öronen (du vet, så hårt att tinnitus viskar)

Jag sa; Jag är kär i dig!

Besvärad av detta känsloutspel, distanserad i varenda rörelse och ett kroppspråk som inte ens den blinde hade missat. Rummet osade avstånd, och fingrarna ville skrynkla ihop sig själva för att aldrig någonsin mer kunna nudda vid något som var dig. Allt för att inte du skulle lida av att jag var kär i dig.

I farstun slog det mig; Det enda jag får krama nu,
repet, flaskan, pillerburken eller vassa kanter på ett blad. Det är en beröring på mina händer som känns, inte ditt döda grepp som skyggar.

Det är ovanstående ordval, romantiska skalderier och tillbakalutade direktörsreflektioner utblandade som tårdroppar på nötta ark med svagt bläck och vänsterhänt fattning av pennan som resulterat i den utdragna och smått berusade läsning du nu ser framför dig.

Jag är kär i dig!
Och hela världen skrattade. Inte jag.

Jag grät och klumpen i halsen vill inte försvinna.